Kategori: Hört och sett

you’ve got to hide your love away

Okej, jag ska lägga mig nu, jag ska upp tidigt, bla bla bla, men jag har haft en så trevlig kväll först med Hanna-extravaganza (hon hade med sig min favoritost! Castello med svartpeppar!) och sedan nästan två timmar i telefon med D att jag är helt uppskruvad.

Hur som helst. Vi avslutar on a high, som sig bör.

Meh, bara för att jag skrev ”som sig bör” måste jag genast lyssna på Winnerbäcks Pollenchock och Stjärnfall. SEDAN ska jag lägga mig. Jag lovar.

viva la musica pop

Genialisk låt av geniale Stephin Merritt och framförd av genialiska Magnetic Fields.

When the rhythm calls
The government falls
Here come the cops
From Tokyo to Soweto, viva la musica pop

We are black and white
And we dance all night down at the hop
And the letters were tall
On the Berlin Wall, viva la musica pop

So if you’re feeling low, stuck in some bardo
I, even  I know the solution
Love, music, wine and revolution
Love, love, love, music, wine and revolution

This too shall pass
So raise your glass to change and chance
And freedom is the only law
Shall we dance?

This too shall pass
So raise your glass to change and chance
And freedom is the only law
Shall we dance?

So if you’re feeling low, stuck in some bardo
I, even I know the solution
Love, music, wine and revolution
Love, love, love, music, wine and revolution

–Stephin Merritt, från albumet 69 Love Songs

Jag kan verkligen inte tacka Ewa och Mattias nog för att de fick in mig på Magnetic Fields… fy farao vad bra de är. Jag är en sån där som sällan lyssnar på ett helt album i ordning, Spotify och sånt står nästan alltid på shuffle, men 69 Love Songs, som är just 69 låtar på ett trippelalbum (dock är de flesta korta), kan jag lyssna på rakt igenom flera gånger i sträck.

De är även ett av de mest fantastiska liveband jag någonsin har sett. Först med Mattias i Royal Festival Hall en mörk höstkväll 2004 (för övrigt var det Lindas födelsedag och hon var också där men inte med oss)… vi åt pizza i Gabriels Wharf innan och drack kaffe sittande utomhus bara för att det var så mysigt när det kom rök ur munnen. Och så konserten. Gode gud, det var helt otroligt. Vill minnas att vi promenerade hela vägen hem till Whitechapel efteråt (det är en bit) för vi var så medtagna och lyckliga. Vet i alla fall säkert att vi gick över Tower Bridge som var så vacker och upplyst och riktigt dansade fram. Det var tider det.

Och så med Karin på The Barbican Centre 22 mars förra året (gud vad tiden går!) – också helt fantastiskt. Mer intimt då det är ett mindre venue förstås, men det var lika magiskt. Tårarna rann och man blir bara uppfylld av en så total, övergripande, underbar lyckokänsla. Musiken må vara melankolisk (titeln 69 Love Songs syftar ingalunda på smäktande kärleksballader à la Glenn Medeiros och Bryan Adams, visst är vissa ganska glada men många är mörka som bara den) och svår och sorglig, men den är samtidigt så… jag vet inte riktigt vad, det går inte att beskriva. Bitterljuv, kanske?

Nu måste jag genast lyssna på albumet. Gör det du med, finns på Spotify.

våra vänners liv

Det verkar som om jag inte har skrivit om denna fantastiska TV-serie ännu, förutom när jag nämnde den igår. Vansinne!

Den finns inte på SVT Play längre tyvärr (vilket jag inte insåg förrän jag började skriva och nu kan jag inte sluta) – men den underbara musiken av Niclas Frisk och Andreas Mattsson finns fortfarande här. Om den går i repris måste ni se den, måste måste måste, lova!

Den handlar om fyra killar i mitten på trettioårsåldern någonstans – David, som har en antikaffär, Pontus, som är gift med Anna och har dottern Stella, Olle som är sambo med Monika och Mats, som precis ska gifta sig med Charlotte. Jag kan liksom inte gå in på det mer än så – detta är alltså som det ser ut i allra första avsnittet – för avslöjar jag något blir det förstört. Finns garanterat att få tag på på nätet om man sysslar med sådant *visslar*.

Även lite roliga rollfigurer spelade av Johan Ulveson, Claes Månsson och Kjell Bergqvist ingår i de tio entimmesavsnitten. Den är verkligen fruktansvärt bra, en av de bästa dramaserier jag har sett sedan typ Livet kan börja. Den har verkligen ALLT, utan att för den sakens skull vara för mycket. Man skrattar, gråter, våndas och skäms med karaktärerna.

Erik Johansson, som spelar David, ska även spela i föreställningen Treater på Intiman i vår, tillsammans med bland andra Johan Rheborg, Johan Ulveson och löjligt roliga Josephine Bornebusch, ni vet, från Solsidan!

Plus att världens goaste unge finns med. Lille Folke på förskolan. Se. Nu.

allt för sverige

Jag trodde verkligen inte att Allt för Sverige skulle vara någonting för mig, men så såg jag ett avsnitt med mamma i söndags och tyckte faktiskt att det var riktigt bra. Igår när jag hade tråkigt satte jag på de tidigare avsnitten i ordning och ja, jag tycker faktiskt om det. Stör mig enormt på ett par deltagare men så är det väl alltid i dokusåpor, det är liksom en del av charmen 😉

Min absoluta favorit är pastorn Brian, vilken underbart fin människa. När han fick reda på att hans gammelfarfar (tror jag att det var) också hade varit präst, och gjort en särskild grej av hur viktigt det var för honom att kyrkan skulle vara för alla, att alla var välkomna oavsett bakgrund och klass, och att alla fick sitta där de ville i kyrkan, ingen chans att de rika fick sitta längst fram och sådär, som var vanligt på den tiden. Sjukt gripande.

Han och hans fru har även adopterat en liten kille som är svart, och i Alabama och Kentucky har både föräldrarna och killen själv fått hur mycket skit som helst. Vansinne. Men Brian är bannemig en bra karl. Jag tycker att ni ska titta om ni har tid nån gång.

Anders Lundin må inte vara min favoritprogramledare, men han sköter sig rätt okej här – och pratar väldigt rolig svengelska 😀

fredagens skavlan och lite annat krafs jag halkade in på

När jag ändå är igång.

Om ni inte såg Skavlan i fredags så GÖR DET HÄR. Genast. Jag var inte överdrivet road av Krister Henriksson eller Marit Larsen (även om det var lite roligt att plötsligt minnas M2M, det var inte igår) – men Riz Khan från Al-Jazeera var både rolig och charmig – helt okej även om han pluggade i Portsmouth…! 😉

Men – det allra viktigaste och så otroligt gripande var flickan och pappan som berättade om massakern på Utöya (ja, jag försökte få till ett norskt ö men hittar inte teckentabellen!). Flickan, Siri Marie Seim Sönstelie var där och var centimeter från att bli skjuten. Klippan hon satt bakom sprängdes i bitar av ett skott. Pappan, Erik Sönstelie, var på fastlandet (och hade varit i Oslo under bombattentatet) och tog emot telefonkontakten där han kunde. De har nu skrivit en bok tillsammans som heter Jag lever, pappa. Intervjun var fantastisk, Fredrik Skavlan är ett geni inom journalistik, och jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det nu.

Jag är egentligen inte en särskilt lipig person, men diskoteksbranden i Backa, Fairytale of New York, Olle Westlings tal på kronprinsessbröllopet, Utöya, tanken på att någon jag älskar ska dö, biten i Jonas Gardells Frestelsernas Berg där han berättar om Maria och hur hon pratar om sina söner och att ”Johan blev tjock för att han åt för mycket smörgås” (fråga mig inte varför jag blir så lipig av just det, jag har ingen aning men jag tror att det påminner mig om farmor?), sånger som spelats på älskades begravningar, obotligt sjuka barn, folk som står mig nära som är ledsna och sälar som inte mår bra eller dödas av elakingar för pälsens skull (ja, okej, andra djur också förstås. Men jag kan inte vara arg på grönlänningarna som käkar säl, de måste ju likaväl som jag käkar kor, grisar och fisk) get me everytime. Och säkert ett gäng andra saker också som jag inte kommer på nu och det är likaväl det för bara att läsa senaste stycket får mig att storgråta.

Fast i och för sig. Vad gäller sånger som spelats på anhörigas begravningar så kan jag alltid avsluta med att skratta lite grann åt faktumet att mamma och hennes syskon tyckte att Ta mig till havet skulle vara en lämplig sång på morfars begravning. Jodu. Jag och Fredde fick vara så goda att ta ur dem den idén på ett någorlunda finkänsligt sätt (herregud, vi var ju fortfarande tonåringar, det var faktiskt lite pinsamt!) utan att rakt ut säga att men HERREGUD den handlar ju om att kn… ja, just det. ”Neeeej!”, sa mamma, ”den handlar ju om att han vill att någon ska ta honom till havet, där han vill vara, morfar älskade ju havet!”. Njadu mamma lilla, det handlar den inte alls om. Sanden är fuktig och kvinnan är ung, galen av längtan är jag? Till slut blev det den betydligt mer lämpliga Så skimrande var aldrig havet. Det kändes avsevärt bättre.

Sådär, varsågod, Annas svagheter 😉 Men se Skavlan, se det se det se det.

nya insikter

Såg just en (halv) dokumentär om GSA, Genetic Sexual Attraction, alltså sexuell attraktion mellan familjemedlemmar som levt skilda åt hela livet, träffas som vuxna och faller för varann. Så otroligt intressant, om än främmande. Jag har nog inte tänkt så mycket på att det finns förut, men det är klart att det gör, även om det kanske inte är supervanligt.

Hur som helst, mycket gripande och jag rekommenderar att ni ser den om ni får chansen. Den gick på TV4 Fakta ikväll klockan 22, jag hittar inte det engelska namnet men på svenska kallades den Incest – det mest förbjudna.

Vill påpeka att det enbart handlar om frivilliga kärleks- och sexuella relationer, absolut inget i stil med sexuella övergrepp, pedofili eller liknande!