Kategori: Hört och sett

Mat och finkultur

Haha, detta är så typiskt mig… efter att ha sett typ en ny film på två år (den enda jag kan komma på är I taket lyser stjärnorna) så ser jag tre på två dagar. Ja, jag utnyttjade möjligheten att streama hejvilt på LOVEFiLM igår kväll och såg två stycken. Men mer om det senare.
 
Jag var så slut i huvudet när jag kom hem igår att jag drog fram dammsugaren innan jag ens hade satt mig ner i fem minuter och bytt om, annars hade jag aldrig gjort det. Lagade mat när jag ändå var igång, eller började i alla fall, en underbar stark tomatsås på hälften passata och hälften färska tomater, lök, piri piri-olja, basilikaolja, torkade örter och Coops förvånansvärt goda grönsaksfond. Lite cayennepeppar och Tabasco också förstås, och så en liten skvätt grädde på slutet. Värmde köttbullar i såsen när den fått puttra i ett par timmar eller så, och åt med kokt blomkål. Hemskt gott, och det blev säkert fyra portioner av det hela. Det är väl nu långkokssäsongen börjar. Och sticksäsongen för den delen, jag blev klar med mitt lilla fodral igår kväll.
 
 
Inte det vackraste jag har skapat, men som jag skrev på Facebook – för att vara säsongens första projekt är jag ändå rätt nöjd. Och det är ju funktionellt, det var det som var meningen från början. Inte för att jag kommer att släpa runt DVD-läsaren så mycket, men då ligger den ju säkert vart den än råkar vara. Och den kommer ju att få följa med till Hunnebo och sådär då  och då, det är nog ganska givet, och då kan det väl vara bra om den ligger mjukt. 
 
Hämtade min jobbdator på datorsjukan på väg till jobbet, den ligger i dockan och laddar nu så jag hoppas att den fungerar som den ska 🙂 Det är lustigt med ”påtvingad” sovmorgon, imorse hade jag lätt kunnat åka en tidigare buss men det var ju ingen idé att åka hit, vara här i tio minuter och sedan gå över till ARHK – då var det lite vettigare att komma direkt dit kvart över åtta och vidare hit. Det gick ändå rätt snabbt.
 
Just det ja, jag såg naturligtvis på Svenska Hollywoodfruar igår, fast ett par timmar i efterhand. Jag har faktiskt längtat, det är mitt guilty pleasure-program. Har tröttnat på dokusåpor à la Robinson och allt vad det nu är som går, men Hollywoodfruarna måste jag bara titta på. Maria är bara min idol, Isabel gillar jag på något sätt men jag kan verkligen inte förklara varför, Gunilla Persson är ju djävulen i bible-basher-form, vilken otroligt underlig människa, och den här nya Margareta vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska tycka om än. I ärlighetens namn var hon ju faktiskt rätt trevlig mot sin hushållerska även om hon inte bara talade gott om ”tjänstefolket” direkt, men… ja, jag vet inte. Hon verkar väl egentligen rätt tråkig, typisk gold digger – fast hon är nog faktiskt kär i Seth nu. Men jag undrar om hon var det när de gifte sig…
 
 
Ser fram emot tjafset mellan Gunilla och Isabel på Margaretas lunch, jajamensan!
 
Okej, när vi ändå är igång – ny favoritlåt för att komma igång på morgonen. Eller ja, ny är den ju inte, men den är uppenbarligen väldigt bra att dricka kaffe och ladda för dagen till!
 

LOVEFiLM I / 2012 – Yes Man

((Skrivs flera veckor i efterhand vilket får mig att fatta hur litet intryck denna egentligen gjorde på mig…))
 
LOVEFiLM I / 2012 – Yes Man
 
 
Okej, Jim Carrey spelar Carl som jobbar på bank och är jättetråkig och säger nej till precis allting. En kompis tar med honom till ett seminarium där man måste säga ja till allting. Han börjar säga ja till allting och naturligtvis leder detta till att han träffar den stora kärleken. Woohoo.
 
Tydligen skulle Jack Black egentligen spelat Carl, och då hade jag förmodligen tyckt bättre om den.
 
Om vi säger såhär att jag tror att den största behållningen av filmen för mig var att Zooey Deschanel är så himla snygg, så är det nog en vettig sammanfattning. Även om det är en intressant tanke att man skulle säga ja till allting i en vecka eller något. Vad intressant livet kunde bli. Det är väl det de försöker förmedla…jag vet faktiskt inte, men jag skulle inte rekommendera den och inte se om den om jag inte var absolut nödd och tvungen…
 
En stark tvåa tack vare Zooey. Och en del fina miljöer.

LOVEFiLM II / 2012 – The King’s Speech

((Jag trodde att jag hade skrivit ett inlägg om första filmen jag fick från LOVEFiLM – det hade jag visst inte? Det får komma lite senare.))
 
LOVEFiLM II / 2012 – The King’s Speech
 
 
Jag ÄR ju ingen filmmänniska egentligen, jag har svårt att koncentrera mig så länge, etc etc. Men jag VILL gärna se mer film, jag är ju egentligen ganska intresserad men det blir inte av. De filmer jag vill se på TV börjar ju alltid typ vid läggdags, och de jag ser regelbundet är sådana jag har på DVD och har sett sjuttio gånger (Amélie).
 
Så nu hoppas jag att LOVEFiLM kommer att få mig att se mer film. Särskilt nu när den mörka årstiden kommer och jag har det lite småknapert med stålar pga restskatt och annat skojigt.
 
Först ut var Yes Man, som jag tydligen glömt att skriva om. Sedan blev det av naturliga skäl ett litet hopp på grund av avsaknad av dator och DVD-spelare – men igår var det dags för The King’s Speech, en av filmerna på min lista som jag varit mest sugen på – den har ju fått helt fantastiska recensioner.
 
Och med all rätt. Jag ÄLSKADE den!
 
Sedan är jag ju lite smygrojalist också och tycker att det är ganska intressant med kungahus, så delar av berättelsen kände jag ju igen (Wallis Simpson-historien och abdikeringen, bland annat), och att Georg VI kanske inte var sådär assugen på att bli kung först. Men resterande kände jag inte till.
 
I alla fall. Georg VI – eller Bertie, som han egentligen heter, stammar. Och kan inte säga ”r” för den delen. Efter att ha provat precis allting – han måste ju kunna hålla tal offentligt som konung och kejsare – hittar hans fru, Elizabeth Bowes-Lyon (som vi känner som drottningsmodern), en talpedagog, australiensaren Lionel Logue på Harley Street som hon tvingar med honom till. Och det blir starten till en lång resa genom kärlek och vänskap och lojalitet och en massa annat, fram till dagen då det är dags för Bertie att tala i direktsändning till folket när andra världskriget brutit ut.
 
Det går inte att beskriva hur fantastiskt bra huvudrollsinnehavarna – Colin Firth, Helena Bonham Carter och Geoffrey Rush – är. Och miljöerna, kläderna… precis allting är fantastiskt bra och jag förstår verkligen alla Oscarnomineringarna- och statyetterna.
 
Se! Så fort det bara går! Det är absolut en femma.
 
Nu ligger den DVD:n på lådan och jag borde således få en ny på torsdag. Det är som julafton 🙂 Jag ska revidera min lista lite gran också tror jag, det finns några grejer som jag impulsinkluderade som jag kanske inte är så intresserad av egentligen.

Låtar som förändrade världen: New York

Utnyttjade sista biten av lunchrasten till att titta på Låtar som förändrade världen – New York.
 
Programmet var definitivt lika bra som LA-versionen, men jag kan ju inte låta bli att sakna Velvet Underground i programmet. De ÄR ju bara New York! Men okejrå.
 
 

Som upptakt till discoeran valdes Never can say goodbye med Gloria Gaynor. Jag har ju hört låten förut, men jag kan inte påstå att det är någon som direkt har fastnat i huvudet, eller att jag skulle kunna sjunga med i den. Men Gloria själv verkar vara en väldigt trevlig person! Jag tycker väl att det finns betydligt bättre exempel på mycket tidig discomusik, men jaja.
 
 

 
Alla älskar väl Ramones och alla älskar Blitzkrieg Bop. Hihi. Intervjun med Tommy Ramone var förvånande, han ser ut som världens lugnaste och sötaste lilla pappa, eller så. Jag vet inte varför men jag hade nog tänkt mig något annat. Väldigt vältalig och så vidare. Han skulle egentligen bara vara manager, men Joey kunde inte spela trummor och sjunga på en gång och då han var bäst på att sjunga blev Tommy trummis. Så enkelt var det på sjuttiotalet 🙂 Bonuspoäng för intervjun med Gillian McCain, hon är heltuff.
 
 
 
 
Jag har lärt mig att gilla rap och hiphop i mindre doser de senaste åren, och får väl hålla med om att Sugarhill Gangs Rapper’s Delight är typ urmodern till rap och hiphop. Även om den inte direkt är en av mina favoritlåtar. Men kul att se gamla bilder och klipp från Bronx tycker jag, vi hann aldrig dit men jag tror väl inte att det är världens vildaste ställe längre 🙂
 
Sedan måste jag säga att jag är imponerad av Josephine från Sahara Hotnights. Trodde inte att hon skulle vara så bra som hon är. Fördomar, fördomar!

Låtar som förändrade musiken: Los Angeles

 
Halkade in på Kunskapskanalen för en liten stund sedan och ett program som heter Låtar som förändrade musiken. Detta avsnittet skulle handla om L.A, och jag tänkte varför inte! Och det är jag glad att jag gjorde för det var verkligen hur bra och intressant som helst.
 
Gemene man – som jag själv – förstår inte riktigt hur mycket det ligger bakom musik. Visst, jag har 10hp i musikproduktion, men det betyder inte att jag förstår något i alla fall. Det gör jag nämligen inte. Och det var inte självvalt att läsa Digital music production och PC based audio systems kan jag berätta…
 
Dessutom intressanta intervjuer med intressanta personer med relation till låtarna som togs upp. Vilka var tre till antalet…
 
Mr Tambourine Man i The Byrds’ tappning. Det är väldigt roligt att Bob Dylan överlät låten på dem för att någon ”sjöng falskt” på hans inspelning. Jag undrar jag vem det kan ha varit? 😉 Jag älskar denna i alla fall, särskilt introt, det är som en porlande bäck, eller något annat flummigt. Intervju med Roger McGuinn som är en så himla sympatisk människa. Tror jag. Jag vill ha hans hatt!
 
 

Nu är California Dreamin’ av The Mamas & The Papas verkligen inte min favoritlåt av dem. Mest för att jag har plågats med den i minst två körer under skolåren, och finns det något sätt att förstöra en låt så är det att repa den i kör i flera månader. Men det är klart att jag förstår att det är deras viktigaste, och att den spelade väldigt stor roll för kalifornienrocken då det begav sig! Men jag tycker bättre om Monday monday, Creeque Alley och förstås Dream a little dream of me med Mama Cass på solo. Men bra ändå förstås. Och Michelle Phillips, den enda överlevande medlemmen, verkade supersympatisk i intervjun, verkligen!
 
 

Vad man än tycker om Phil Spector (host) så får man väl hålla med om att han har gjort en del magnifika låtar. Bland annat Be my baby. Det är en sådan där låt som får mig att rysa lite grann varenda gång jag hör introt. Dock är jag som sagt allergisk mot Phil Spector och även lite allergisk mot Ronnie Spector, så jag såg inte de sista fem minuterna. Fast det var nog mest för att jag ville gå och lyssna på låten i sin helhet på Spotify… 😉
 
Det finns sju delar till, och jag blev så glad av detta att jag tänker försöka se dem under de närmaste veckorna… det är NYC, norra Storbritannien, Tyskland, Detroit, London, Stockholm och San Francisco / Seattle kvar. Tror inte att det ska bli några större problem att vara rätt motiverad att sätta på något och stänga av hjärnan i en halvtimme efter jobbet… 😀

Owl City – Fireflies

Jag hade nästan glömt av denna låten – men så spelades den i Mannheimer & Tengby på radio imorse och jag blev påmind om hur mycket jag tycker om den.
 
 

You would not believe your eyes
If ten million fireflies
Lit up the world as I fell asleep

‘Cause they’d fill the open air
And leave teardrops everywhere
You’d think me rude
But I would just stand and stare

I’d like to make myself believe
That planet Earth turns slowly
It’s hard to say that I’d rather stay
Awake when I’m asleep
‘Cause everything is never as it seems

‘Cause I’d get a thousand hugs
From ten thousand lightning bugs
As they tried to teach me how to dance

A foxtrot above my head
A sock hop beneath my bed
A disco ball is just hanging by a thread

I’d like to make myself believe
That planet Earth turns slowly
It’s hard to say that I’d rather stay
Awake when I’m asleep
‘Cause everything is never as it seems
When I fall asleep

Leave my door open just a crack
(Please take me away from here)
‘Cause I feel like such an insomniac
(Please take me away from here)
Why do I tire of counting sheep
(Please take me away from here)
When I’m far too tired to fall asleep

To ten million fireflies
I’m weird ‘cause I hate goodbyes
I got misty eyes as they said farewell

But I’ll know where several are
If my dreams get real bizarre
‘Cause I saved a few and I keep them in a jar

I’d like to make myself believe
That planet Earth turns slowly
It’s hard to say that I’d rather stay
Awake when I’m asleep
‘Cause everything is never as it seems
When I fall asleep

I’d like to make myself believe
That planet Earth turns slowly
It’s hard to say that I’d rather stay
Awake when I’m asleep
‘Cause everything is never as it seems
When I fall asleep

I’d like to make myself believe
That planet earth turns slowly
It’s hard to say that I’d rather stay
Awake when I’m asleep
Because my dreams are bursting at the seams-Owl City

LOVEFiLM

Jag var ju medlem i LOVEFiLM i London och tyckte att det var kanonbra, men tanken har inte ens slagit mig att jag skulle kunna göra detsamma här!
 
Min ”egen” dator är ju för trött för att ens streama något nu, och jag har sett det mesta som jag har på DVD själv… så why not liksom? Det är ju faktiskt väldigt trevligt att titta på något lagom engagerande på kvällarna… och regniga eftermiddagar när man väntar på tvättstugan, och sådär.
 
Har redan lyckats samla ihop 40 titlar på min lista, och då har jag ändå varit ordentlig och bara beställt en säsong i taget av serier – vet att jag fick i fel ordning någon gång i England och då blir man ju bara irro. Diger och varierad lista, allt ifrån Varuhuset och Goda grannar till Bridesmaids och Yes Man.
 
Kul!

Sommar i P1 – Christina Lampe-Önnerud

Jag lyssnade lite halvhjärtat på Christina Lampe-Önneruds sommarprogram igår kväll. Hade aldrig hört talas om henne tidigare men de bitar jag orkade jag koncentrera mig på var rätt intressanta. Jag gillar folk som gör lite sådär halvkonstiga grejer som ingen förväntat sig, om man får säga så.
 
Musiken var väldigt varierad och mestadels bra också. Både hon och hennes man är musiker i grunden och det märktes i valet av melodier.
 
Värt din tid, skulle jag säga 🙂

Sommar i P1 – David Hellenius

Tja. Jag kan väl inte påstå direkt att jag orkade lyssna på hela David Hellenius program med någon större entusiasm.
 
Och det blev väldigt… orerande. Eller anektodiskt, som en vän sa.
 
Det var väl bra. Liksom. Men som han sa själv i slutet så hade han med ARTON låtar i sitt program. Det är väldigt mycket på 180 minuter.
 
Jag tycker att det är för mycket, det måste handla om en låt minst var femte minut (vi får ju räkna in att varje låt kanske är tre minuter lång, vissa betydligt längre) vilket väl betyder att han inte pratade mer än halva programtiden.
 
Och det får man naturligtvis göra som man vill, så vitt jag förstår. Finns inga regler om hur mycket man pratar eller inte, men jag känner spontant att i Sommar – eller Vinter – så är man där för att prata, inte för att DJ:a.
 
Så. Detta är definitivt inte ett sommarprogram som jag kommer att bokmärka och lyssna på igen. Ganska intetsägande och utan särskild substans. Det absolut roligaste skulle ju vara när han gömde en bajskorv i byrån för Renée, men det tyckte jag inte var särskilt roligt alls. (Lugna er, lugna er, det handlade om ett avföringsprov till läkaren som han inte ville berätta om då han dragit på sig en svår släng av hypokondri.)
 
Då var det betydligt roligare att Renée brukade gömma honom i källaren för barnen och komma ner med mat till honom när de hade somnat. Särskilt eftersom han följde upp historien med Pierre Isacssons Då går jag ner i min källare, som jag skrev om häromdagen, mycket skojig sång.