Kategori: Hört och sett

Såg ni dessa killarna på X-Factor-uttagningen? Jag höll på att dö av skratt först, de är ju underbara!

 

 

Min vän Ida-Klara (som för övrigt vann hela Vem vet mest? förra veckan) länkade till detta reportage om femtonårige Sebbe. Otroligt vackert porträtt, men så fruktansvärt sorgligt.

 

Jag kan ju varna och säga att jag började storgråta mitt på kontoret när jag läste det – och var glad att de flesta var på lunch – så är du känslig kanske du ska läsa det lite mer privat…

I Hunnebo tittar man på TV på kvällarna om man inte är ute och promenerar i finstassen. Och i lördags lyckades vi zappa förbi andra avsnittet av Intresseklubben på SVT1 – jag fattade någorlunda snabbt att det var baserat på QI som jag ju ääääälskar, och detta var en otroligt bra efterapning! Johan Wester som är programledare har lärt sig hur man ska leda programmet av Stephen Fry himself, och Anders Jansson är en riktigt kul version av Alan Davies. Sedan gillar jag Babben som verkar vara ständig deltagare (såg första avsnittet igår), K-G Hammar var betydligt roligare än jag väntade mig av en ärkebiskop, på fredag kommer underbara Peter Apelgren och veckan därpå Annika Lantz (vars 9½ månad jag läste ut nån gång vid fyratiden imorse)… det ser ljust ut!

 

Kommer att se fram emot att se detta på lördagskvällarna framöver – eller i sängen på söndagsmorgarna förstås – och snart är det ju dags för På Spåret på fredagar. Annars har jag ju fastnat lite smått för Svenska Hollywoodfruar och Bonde söker fru och i värsta fall Ensam mamma söker – såhär mycket TV har jag väl inte följt sedan jag konfirmerade mig. Jo, jag ska ju försöka komma ikapp med Lilyhammer också.

 

Hur som helst. Riktigt, riktigt bra! I recommend long time.

Har sett Men at work på 6:an ett par gånger när jag varit här (men har totalt glömt av det när jag varit hemma) och det är faktiskt riktigt roligt så jag tänkte rekommendera serien. Handlar om fyra killar som jobbar som skribenter i New York, låter superklyschigt och det kanske det är, lite grann, men det är riktigt bra för att vara en ”sådan” serie.

 

 

Tyvärr kommer den inte upp på TV6Play så jag ska försöka ta igen det jag har missat genom att streama eller så, borde finnas någonstans 🙂

Jag såg första avsnitten av två nya serier igår kväll – Anger Management (Charlie Sheens nya) och en jag aldrig hört talas om innan, Men at work.

 

Jag kan nog tänka mig att följa båda sådär lite halvintresserat faktiskt, Men at work var riktigt rolig då och då. Särskilt när en kille skulle prata dirty med sin flickvän och vräker ur sig att han ska bajsa i sovrumshörnet.

 

Och jag gillar Charlie Sheen, despite his flaws så att säga. Han är ju faktiskt väldigt rolig.

Förlåt radiotystnad. Jag har inte mått så bra de senaste dagarna. Eller ja, det gör jag fortfarande inte egentligen. Men men.

 

Men nu är det dags att rösta på vintervärdarna i Vinter i P1, så gör det 🙂 Jag klickade i några av mina favoriter men skrev in några stycken själv också, dessa rackarna. Förutom Birro för honom glömde jag av, men jag gillar ju faktiskt honom. Sedan är väl chansen att Martina Haag får prata igen så snart väldigt liten så jag knappade in Erik.

 

Mest nöjd med Oldsberg / Hellberg, blir det realitet blir jag jätteglad! Fast jag vet inte om man kan förvänta sig så mycket av deras musikval.

Jag läste ju Timmarna häromveckan och blev hemskt glad när jag såg att filmen fanns med på streaminglistan på LOVEFiLMs hemsida. Och jag tyckte mycket om den också. Den är allt annat än uppfriskande och vederkvickande, men man tänker till lite grann. 

 

Jag har ju skrivit lite om handlingen redan när jag kommenterade boken, så jag ska inte alls bli långrandig. Hur som helst. Fantastiska skådisinsatser. Av alla som är med i filmen, faktiskt, men framför allt de tre huvudpersonerna. Meryl Streep är ju som jag kommenterade häromdagen bara helt fantastisk, och jobbet sminkörerna har gjort med Nicole Kidman är inte riktigt klokt. Jag tittar på bilden och jag kan inte förstå att det är hon. Jag kände igen namnet Julianne Moore men tror inte att jag sett henne i någon film förut. Hon var ljuvlig – och även här gjorde sminket en otrolig insats när vi ser henne som äldre.

 

Många ämnen behandlas – sexualitet, familj, kärlek, vänskap, självmord… som sagt, det är sannerligen inte en film man blir glad och varm av, men man tänker till. Och det kan ju omöjligt skada.

 

Skulle jag se den igen? Ja, om den gick på TV kanske jag skulle göra det, men jag skulle inte hyra den igen. Stark trea säger vi, tror jag.

 

+

 

Så, efter att ha sett filmer om Georg VI och Margaret Thatcher var det väl dags att se en om drottning E också? Så det gjorde jag. Ännu en gång streamad från hemsidan. Fantastisk tjänst! Jag är fortfarande in awe över hur käckt det är. Dessutom strålande bildkvalité även i fullskärm, bra ljud och hänger det sig är det för att mitt mobila bredband tramsar, inget med sajten.

 

Det är ingen action i The Queen, direkt. Den utspelar sig 1997 – först dagen då Tony Blair blir premiärminister, och sedan – naturligtvis – den ödesdigra natten i Paris då Diana avled, och händelserna efter detta. Det mesta känner vi ju redan till, så att säga.

 

Helen Mirren är helt fantastisk som drottning E, och om hon är lika mysig i privatlivet som hon verkar i filmen så skulle jag vilja ha henne som någon sorts gammelmoster eller så. Och Michael Sheen gör en väldigt bra Tony Blair också får jag säga. Cherie övertygar dock inte även om hon faktiskt var otroligt lik henne, och han som spelade prins Charles var inte lik för fem öre – men lät ganska exakt som Charles. Många recensioner tycker att prins Philip var dåligt spelad, men det tyckte faktiskt inte jag, han framställdes precis lika dum i skallen som han uppenbarligen är i verkliga livet…

 

Så. Otroligt bra smink + kostym tyckte jag, och miljöerna är härliga, särskilt under scenerna vid Balmoral. Det är en bra film, men jag skulle inte se om den om jag inte var absolut tvungen. Jag älskar verkligen de här lite äldre engelska skådespelerskorna – Helen Mirren, Judi Dench och framför allt Maggie Smith är ju bara strålande. 

 

Trea!

 

 

 

 

First things first. Jag gillar inte politik. Och jag gillar definitivt inte Margaret Thatchers politik.

Men jag älskade Järnladyn. Jesus, vad bra Meryl Streep är. Jag har inte sett henne i så mycket egentligen, Broarna i Madison County förstås som jag inte minns ett smack av, Julie / Julia som jag också älskar… Döden klär henne men där minns jag ingenting av skådespelarinsatsen… ja. I alla fall.

Filmen följer Margaret Thatchers liv från tonåren och uppåt, men inte i kronologisk ordning. Fokalpunkten så att säga är nutid, MT är dement, maken Denis är död men hon vägrar förstå det – han är med en hel del – och under dessa tre dagar i nutid minns hon sin ungdom, när hon träffade Denis, hur hon hamnade i politiken, vägen till att bli partiledare och sedan premiärminister… IRA-attacken i Brighton, hungerstrejken på Irland, Falklandskriget… och hur det var att vara maka, mor och premiärminister på en och samma gång.

Dottern Carol är med en del i nutidsskildringen, och man förstår att det inte handlar om det hjärtligaste av förhållanden mellan mor och dotter – och man förstår hur mycket MT offrade vad gäller familjeliv och kärleksliv för att ”vinna” inom politiken.

Det är ett helt fantastiskt porträtt av en remarkabel kvinna. Och jag blir ju aldrig ledsen av att se Anthony Head heller 🙂

Ännu en med fyra hjärtan från mig! Jag tycker att alla ska se den. Som sagt, jag gillar inte MTs politik, inte det minsta, men om detta är ett verklighetstroget porträtt så gillar jag nog MT själv lite grann i alla fall.Och man förstår sannerligen varför den vann arton miljoner priser.

 

 

 

Jag har läst Sandor slash Ida av Sara Kadefors. Flera gånger om, säkert minst fem-sex gånger. Jag har alltid varit lite hopplös med det här att läsa om böcker… fick min pocket i födelsedagspresent av Linda för minst tio år sedan. Picnic i Kungsparken, jajamensan! Bisarrt nog minns jag till och med vad jag hade för byxor på mig. Fullt normalt.

Dessutom har jag ju tidigare skrivit om min fäbless för ungdomsböcker, jag älskar en bra ungdomsbok. Alla är ju inte bra, vilket jag också skrivit om, men man brukar kunna lista ut från baksidan vad man har att vänta sig. Typ.

Man förstår ju nästan av titeln att detta är a) en kärleksroman som b) till slut kommer att få ett lyckligt hopknyt. Men historien är något helt annat. Och nu upptäckte jag då igår att den blivit film och att jag kunde streama den på LOVEFiLMs hemsida alldeles gratis och var naturligtvis tvungen att göra det igår, så till köttbullarna blev det ungdomsfilm.

Och bra var den också! Strålande duktiga unga skådisar (de flesta i alla fall, hon som spelade Therese var väl lite… stel), snyggt filmat och klippt med någon liten effekt här och där, och så gillar jag ju alltid när Göteborg spelar en stor roll i filmer och böcker.

Handlingen kort: Sandor bor i Göteborg (eller strax utanför, minns inte var nu för det nämns inte i filmen), sexton år, dansar balett och är rätt mobbad. Ida bor i Stockholm, sexton år, festar, röker och är skolans snyggaste tjej. De träffas på en chatt och kommer att stå varandra väldigt nära. Men hur går det när de ska träffas IRL?

Fyra hjärtan får Sandor slash Ida av mig!