Kategori: Hört och sett

 

TV4 visar BÅDA Grease-filmerna i eftermiddag. 

 

Det är därmed ganska bra att det blåser så mycket ute att vimplarna praktiskt taget står rakt upp för då får man vara inne och äta glass framför TV:n med gott samvete. Hoho. 

 

Men vi promenerade förut så det är väl okej antar jag. 

 

Det kommer lite fler inlägg under eftermiddagen då jag satt fast med den förbannaade Liknelseboken i flera timmar… jesus. 

 

 

Jag läser ju gärna DN, men jag hade aldrig kunnat säga vad chefredaktören heter. Förrän nu för igår pratade han i Sommar! 

 

Det var ett hemskt trevligt prat, tycker jag. Jag gillar att höra lite historia, särskilt av de som jag inte har någon direkt koll på. 

 

Dessutom spelade han fantastisk musik! Bland annat I’ll be back av Beatles och Viva la vida av Coldplay (den enda Coldplaylåten jag gillar, och denna älskar jag verkligen) och lite annat smått och gott. 

 

Mycket trevligt, med andra ord! 

 

Jag försökte verkligen lyssna på Katarina Gospic. Ämnet är otroligt intressant – kanske särskilt för mig som har något helt oförklarligt i hjärnan. 

 

Men det gick inte. Hon lät som Anette Sundberg i Solsidan. Jag fixade inte det. 

 

 

Musiken tog väl kål på mig den med. Det var för banalt. Nog för att jag gillar Hotel California, men när Lighthouse Family dök upp så stängde jag av. Det hade inte med musiken att göra per se, men det var droppen. Tyvärr. 

 

 

Liv Strömquists sommarprat i måndags var jätteviktigt. 

 

Det handlade om mens. 

 

Om kvinnlighet och skam för sin kropp och sin mens och sitt skapande och… allt. 

 

Man behöver prata om sådant och Liv gjorde det fantastiskt bra. 

 

Poängen är ju att man inte SKA skämmas. Att det inte ÄR pinsamt. Men när jag var tonåringen, eller ja, inte ens tonåring, var det fruktansvärt pinsamt och hemskt. Man läser ibland om tjejer som bara går och väntar på att få mens för att alla andra har det – i min klass ljög vi som var först och sa att vi absolut inte hade det, guuuud nej. 

 

Det kom ju fram lite senare att vi var ganska många som gick och ljög i flera år. 

 

Är det pinsamt nu? Alltså. Jag tycker inte att det är pinsamt att gå och köpa tamponger. Nu har jag visserligen inte haft mens på tre år, så jag har väl inte reflekterat över det, men jag är rätt så säker på att jag inte kunde bry mig mindre. 

 

MEN. Hade jag suttit i bilen med pappa och lyssnat på detta programmet hade jag skämts ihjäl. Förmodligen å hans vägnar mer än något annat, men det hade inte varit bekvämt. Jag menar, skulle det krusa skulle jag kunna be honom köpa tamponger åt mig, till exempel, och hade jag jätteont eller så skulle jag väl visst kunna säga att det handlade om mensvärk, men jag tror att han skulle tycka att det var hemskt jobbigt att lyssna på detta. Förmodligen så pinsamt att han antingen skulle låtsas som ingenting och prata JÄTTEHÖGT eller svära lite och byta kanal. Hoho. 

 

Jag skulle inte klandra honom. Förmodligen hade jag själv bytt kanal. 

 

Men till syvende och sist så ÄR det inte pinsamt. Det är inget att skämmas över. Som Liv sa – det är ett tecken på friskhet, att kroppen fungerar.

 

Fanny skriver bättre än jag kan, och jag blev också mycket berörd av Livs sista ord. 

 

 

 Musiken var sådant som jag oftast inte lyssnar på själv, lite electro-pop sådär, The Knife bland annat och något som jag tyckte lät som Peaches men det var det inte. Som sagt, inget jag väljer själv men högst trevligt att lyssna på. 

 

Lasse, Lasse, Lasse. The original goa gubbe. 

 

Jag har alltid gillar Lasse Kronér. Minns honom i Triple ‘n’ Touch förstås, och sedan har han ju liksom alltid funnits där, lite här och var. 

 

Igår sommarpratade han, lyssna här.

 

Så, ja. Lasse har alltid funnits där men jag har egentligen aldrig vetat något om honom förutom att han är från Göteborg. Och det var ett härligt sommarprogram med mycket Göteborg invävt. 

 

Särskilt när han berättade att han hittade sin röst i en trappuppgång i de nybyggda husen i Högsbo som barn! Det kanske är min trappuppgång, eller något av husen här eller på andra sidan spårvagnsspåren. Och hans första framträdande var när han kapade scenen på Axel Dahlströms torg när Sune Mangs skulle uppträda. Där var jag idag 🙂 

 

Och tiden som gatumusikant, uj vad roligt att höra om det! Och när han blev arresterad i Paris. Fast då blev jag ledsen för polisen klippte av hans nya dyra strängar och gitarren gick sönder. Sådant blir jag melankolisk av. 

 

Men mest av allt var det ett roligt och skönt sommarprat. Någon – jag minns inte vem – trodde att det skulle bli tramsigt och flamsigt och lite Är du smartare än en femteklassare?, men så var det inte alls. Det var roligt utan att vara sådär hysteriskt komiskt, och jag tror att många runt om i landet har omvärderat honom lite grann. Han är en go gubbe, men han är mycket mer än så. 

 

Topp! 

 

Och musiken? Tja. Om vi säger så att jag valsade för mig själv i köket och höll på att ramla in i frysen till Dansen på Sunnanö och nästan började gråta till Simon & Garfunkels Scarborough Fair (Canticle) så säger det nog rätt mycket. 

 

Sent omsider kom jag äntligen mig för att lyssna på Jonas Gardells sommarprat från i lördags igår. 

 

Naturligtvis vansinnigt bra. Jonas är alltid vansinnigt bra. Och rörande. Och rolig. 

 

Det mest rörande var naturligtvis hans prat runt Torka aldrig tårar-trilogin och den tiden som var. Vår generation kan inte förstå det. Mina föräldrar kan berätta om hur klimatet var bland ”de vanliga” i samhället, som hörde de hemska nyhetsrapporterna. Mamma har berättat att hon grät framför TV-nyheterna i flera månader för hon var övertygad om att hon och alla andra skulle dö i AIDS och jag skulle bli ensam kvar. Typ. 

 

Det kan vi inte förstå. Och de flesta av oss kan inte heller förstå hur klimatet var i kretsarna där HIV florerade som värst. Torka aldrig tårar utan handskar har nog lärt mig, och många med mig, hur det egentligen var. Fruktansvärt. 

 

Sedan. En av de sorgligaste scenerna ur Frestelsernas berg är när pappan kommer och besöker familjen bland alla kartonger i deras lilla portvaktslägenhet som han fixat åt dem efter skilsmässan. Nog för att jag visste att Frestelsernas berg är självbiografisk till mångt och mycket, men av någon anledning har jag inte förstått att det var en sann berättelse med mycket få modifikationer. Lillbrorsan i boken var i själva verket Jonas syster. Storebrorsan, knarkaren, gissar jag var påhittad då jag inte tror att Jonas storebror har varit narkoman. Men vad vet jag. Hur som helst blev jag alldeles bestört när jag hörde detta berättas som en ”ur verkliga livet”-historia. 

 

Men det är ju fruktansvärt roligt också. Berättelsen om när Jonas träffade Meryl Street till exempel. Och jag har nog aldrig hört meningen ”guldsmyckena i muttan rasslade i vinden” förut heller. 

 

Jag upptäckte just att Jonas sommarpratade redan 1990, och det ska jag försöka lyssna på idag. 

 

Jonas regerar. Jag önskar så att det var han som styrde Sverige. 

 

Musiken? Jonas spelade bland andra Sean Banan och Justin Bieber. Sjukt roligt.