Kategori: Hört och sett

Om två nioåringar

Daniel Mendoza skriver om sin son Leon. 
 
Jag tror inte att jag behöver kommentera texten. 
 
==
Nio och ett halvt år är vår äldsta son. När han åt frukost i morse satt jag och betraktade honom. Ett vackert och tryggt barn. Jag kunde då inte låta bli att jämföra de första nio åren av våra liv.

När jag var nio år hade jag hunnit med:
Att bo i två kontinenter, i fyra länder och mellan fem och tio olika städer
Levt fya år av dem på flykt
Förlorat allt
Inte hunnit få vänner
Mitt på natten sprungit halvnaken på en gata och ropat på hjälp för att rädda min mor
Försökt att lära mig fem olika språk
Varit onykter
Sett människor dö
Se djur bli mördade
Sett människor med tillhyggen och vapen attackera varandra
Bott i hus, kyrka, lägenheter, flyktingförläggningar
Somnat hungrig
Somnat rädd
Arbetat för att få lön
Stulit mat 
Slagits med knytnävarna
Haft en kniv mot min hals
Haft en revolver tryckt mot mitt huvud
Vaknat av att en vuxen siktat med ett gevär mot mig
Blivit grovt misshandlad ett antal gånger
Sett vuxna ha sex
Provat att röka
Använt vapen för att döda djur
Sett familjemedlemmar bli grovt misshandlade 
Försökt två gånger att fly hemifrån
Försökt varje dag att överleva mina mardrömmar
Sovit i flera år med ett vapen under kudden
Och annat jag har förträngt…

Leon, vår äldsta son, är nio och ett halvt år.

Han spelar trummor
Han går på dans
Han åker skidor
Han har massor med vänner
Han lär sig språk han tycker om
Han älskar böcker
Han har fått prova på aktiviteter han velat
Han har haft hundratals dagar där han bara varit
Han har besökt andra länder
Han har drömmar 
Hans bror är hans bästa vän
Han har varje dag fått höra om att han är älskad
Han har varje dag fått höra att han är vacker
Han har varje dag fått vara sig själv
Han har varje dag fått hjälp
Han har varje dag blivit sedd
Han har varje dag fått känna sig trygg och respekterad 
Han har varje dag fått en kram när han vaknat och en puss när han gått och lagt sig
Han säger att han ska bli en luffare
Han säger att han ska bli författare
Han säger att han älskar sitt liv
Han säger att han är unik 
Han vaknar på morgonen, ler och säger ”Hmm… så skön dröm, jag ska somna om”
Jag hör honom skratta varje dag

Han har sett människor rädda djur
Han har fått ta del av människor som räddar människor
Han har sett sin föräldrar plocka upp skräp andra slängt
Han har aldrig hört sina föräldrar skylla saker och ting på andra, knappast varandra
Han har aldrig sett våld i hemmet
Han har aldrig sett sina föräldrar onyktra
Han har aldrig hört sina föräldrar kalla varandra eller andra för dumma saker
Han har sett sin pappa arg, men fått en bra förklaring till varför
Han har alltid fått svar, eller en förklaring till varför han inte kan få svar, på alla sina frågor
Han har aldrig behövt somna hungrig 
Han har aldrig somnat gråtandes

Han har aldrig varit rädd
Han verkar inte ha några mardrömmar
Han har varje dag ätit frukost, lunch och middag
Ingen i hans familj har någonsin ljugit för honom
Och varje gång han sagt ”Pappa” har jag släppt allt

Så tack Sverige. Tack till er som byggde detta vackra land. Jag gör mitt bästa för att göra det ännu bättre. Kan inte visa tacksamhet på annat sätt. Jag håller mig borta från diskussioner om hat, om rasism, om rätt och fel. Jag sprider istället kärlek så mycket jag bara kan. Det är mitt sätt att bidra till debatten. Det är mitt sätt att visa att jag är tacksam. För jag är det. Och när jag nu betraktar mina två söner, när jag tänker på att jag tack vare detta land kunde göra upp med mitt arv, kan ge dem ett liv jag aldrig var i närheten av ens i mina vackraste drömmar, är jag så sjukt tacksam. 

==

Rodin med Larsen Dennis

Igår var jag och Alex på utställningen Skräckromantikens landskap på Konstmuséet – det fanns mycket vackert där, jag rekommenderar den – men hann även med lite av resten. Bland annat en otroligt fascinerande skulptur. 
 

Ni vet Kyssen, av Rodin? 
 
 
Monika Larsen Dennis har gjort en egen Kyssen – men utan personerna. Jag tycker att den är så himla fin. Tyvärr välter min dator bilden jag tog själv, men här är en stulen från Mynewsdesk. 
 
 
Jag ska försöka lägga upp min egen sedan också, som är tagen framifrån så man ser fotavtrycken och alla små detaljer. Häftigt. Även häftigt var en poledancer i klassisk stil, jag ska fråga om jag får stjäla bilden. 

Stövlar, Britt-Marie, podcasts, höst, onsdag

Nu är det höst på riktigt. Stövlarna på. Det spöregnar. Mörkt när man går hemifrån på morgonen och nästan mörkt när man kommer hem. Fast det är ju lite mysigt också. 
 
Igår kväll såg jag de fem avsnitten som hittills kommit av nya säsongen av The Big Bang Theory, pratade med Ida-Klara i telefon en stund och upptäckte att Backmans nya, Britt-Marie var här, finns på E2GO! Det var ju livsfarligt förstås, men jag var så trött att jag lyckades lägga ifrån mig telefonen efter sex kapitel. 
 
Helt underbar hittills. Fredrik Backman är ett geni. 
 
Inte mycket inbokat på jobbet idag, känns skönt att kunna röja undan lite mail och bôs. 
 
Jag är periodare med poddar och igår lyssnade jag ikapp mig på Blankens Swanberg som jag sa, men hörde även de två första avsnitten av Två glas senare, och första avsnittet av nya säsongens strålande Deckarpodden. 
 
Jag är sen med poddlyssning, jag vet, men jag är förtjust. Det är en väldigt trevlig form av underhållning. 

Thea </3 Geir

 
 
Thea är tolv år, bor i Norge och ska gifta sig med trettiosjuårige Geir på lördag, för det har hennes mamma bestämt. Läs hennes bryllupsblogg här. 
 
Helt otrolig kampanj av Plan tycker jag. Vi blir nog ganska lätt blasé av reklamfilmerna för alla organisationer (och vansinniga på de som ringer på dörren och hoppar på på gatan) men, jag vet inte. Trots att jag mycket väl förstod vad det handlade om blev jag väldigt berörd när jag läste bloggen.