Kategori: Folkbildning

Varför vi inte ska hylla Margaret Thatcher

 
Ja, jättekonstig sak att skriva om halv sju på morgonen, men jag läste något som jag uppfattade som en positiv kommentar om Margaret Thatcher och är därför tvungen att dela med mig lite grann om vad hon gjorde med Storbritannien under sin regeringstid. Läs denna artikeln – det är sant. Och det slutade inte där – glöm för all del inte biten om hennes krigsföring mot fackföreningarna. 
 
När hon dog var det väldigt många av mina vänner, som jag trodde var feminister och med hjärtat på rätt sida av kroppen som började hylla henne på Facebook och annat. Om man ifrågasatte varför man skulle hylla så kom den (väntade) responsen att det var häftigt att hon var Storbritanniens första kvinnliga premiärminister. Men det är egalt om vederbörande kvinna inte är feminist. Eller överhuvudtaget intresserad av någon annan än sig själv och de sina. 
 
Så – nu firar vi fredag. Utan Baronessan Thatcher. 

Fika drickon fiffe kakon

 
Jomenvisst blev det fika och lässtund! Tomtelatte, till och med – jesus, vad god den var. En ganska vanlig latte men med kanel och kardemumma… med (Happy Xmas) War is over i högtalarna blev det plötsligt jul på riktigt. Ja, jag har kapitulerat. Nu är det jul igen i en månad till. 
 
Idag är tydligen en viktig bildningsdag på bloggen, för nu ska vi prata om fika. Vet ni var ordet kommer ifrån? Nä, det är det ingen som vet helt säkert. 
 
Fredrik Lindström, the guru himself, tror definitivt på fikonspråket – för på fikonspråket heter ”dricka kaffe” ”fika drickon fiffe kakon”. Jag har läst någonstans att det kommer ifrån ”bockslang” av kaffe – ”kaffi” på dialekt, bland annat i Bohuslän – där man kastar om stavelserna och därmed får ”fika”. Någon tror att det kommer av att det alltid stod FIK på Försvarsmaktens koppar förr – den varianten tror åtminstone inte jag på.
 
Här finns en film med Fredrik Lindström, gjord i samarbete med Gevalia, om just ordet fika. Det finns fler filmer i serien, jag har inte hunnit se dem men de är säkert jätteintressanta!  
 

Till Prinsessan Cecilia, partysessa cum sjörövare, på hennes namnsdag

 
Idag har Cecilia namnsdag, vilket Livrustkammaren uppmärksammade på sin Facebooksida med en kort text om prinsessan Cecilia, dotter till Gustav Vasa. Jag hade aldrig hört talas om henne förut, men det var intressant att läsa – och dessutom fick jag påminnelse om att gratulera min kära vän Cicci på hennes namnsdag! (Hon bor i England där man inte har namnsdagar, så hon hade säkert ingen aning! Extra kul då.)
 
Prinsessan Cecilia var näst äldst av tio syskon. Hon var känd för sin skönhet, sitt slöseri med pengar och sitt häftiga humör – men hon kunde även läsa och skriva, spela luta och klaver samt sjunga, och hon lärde sig matematik, tyska, franska, latin och som vuxen engelska. Ivan den Förskräcklige var hennes förste friare bland många – tänk på hemgiften – men han fick korgen. Hon hade sedan en affär med sin blivande svåger, en greve av Ostfriesland som var bror till systern Katarinas blivande man. Erik XIV haffade den kärlekskranke greven ”havande knappt hosorna på sig” (då var han ännu inte kung, förstås) och slängde honom i en fängelsehåla i ett år. 
 
Till sist gifte hon sig med Kristoffer, regerande markgreve av Baden-Rademachern, ett självständigt litet rike. På väg dit, från bröllopet i Sverige, tog Cecilia och Kristoffer vägen om England för att försöka övertyga blivande drottning Elizabeth I att gifta sig med Erik XIV – ja, först fick de ta vägen över Baltikum, av olika skäl – de levde loppan vid det engelska hovet och fick efter ett år resa därifrån, nedlusade med obetalda räkningar. 
 
På grund av krigen mellan katoliker och protestanter på kontinenten åkte Cecilia och Kristoffer – med fem söner – tillbaks till Sverige. Erik XIV hade blivit petad från tronen och Johan III var ny kung. Kristoffer skulle värva en armé för att slåss mot ryssen, och Cecilia fick bo på Arboga Kungsgård där hon skulle styra över staden samt driva järnverket i Lindesberg. Bland annat. 
 
När hon väl fått fart på Arboga Stad och verken bestämde hon sig för att bli sjörövare på Östersjön. Hon kapade främst engelska skepp för att håva in guld och varor för att skapa tillgångar. Till slut dödde Kristoffer och alla sönerna och Cecilia reste runt i Europa som den markgrevinna hon var. Till sist dog hon, 86 år gammal i Bryssel efter några års ekonomiskt välstånd då en sonson hamnade på tronen i Baden. När hon dog hade nyss Gustav Vasas barnbarnsbarn prinsessan Kristina – sedermera drottning Kristina – kommit till världen. 
 
Intressant, eller hur? Jag blev alldeles hänförd och inser att jag måste läsa mer svensk historia. Det är oerhört fascinerande. 
 
Källa till texten är främst denna artikel i Svenska Dagbladet av Herman Lindqvist. Bilden kommer från Uppsala Universitet och kanske inte alls föreställer Prinsessan Cecilia – men man tror det.