Kategori: Bokmässan 2015

2015: 183 – Pojkarna av Jessica Schiefauer

Oj. Här har vi något alldeles, alldeles särskilt. Jag är fortfarande lite tagen, och det är ett bra tag sedan jag läste denna. Eller, det är det inte, det är kanske tio dagar sedan jag blev klar, men för mig känns det som ganska lång tid. Har väl gjort mycket sedan dess, helt enkelt 🙂 
 
Jag har redan nämnt att jag lyssnade på ett seminarium på Bokmässan där Jessica Schiefauer deltog, och det var min första kontakt med henne egentligen. Jag hade förstås hört namnet, i och med Augustvinsten, men jag hade inte läst något av henne – och detta blev således min första. 
 
Och vilken första, sedan. 
 
Kim är 14 år. Hon drömmer om ett blixtlås, så hon kan ta sig ur sin kropp. Hon och vännerna, Bella och Momo, blir tafsade på i skolan av pojkarnas händer, ”händer som trots allt var varma mot kroppen”. Och det vill hon inte vara med om. ((Denna fantastiska skildring av patriarkatet som tar sig friheter, alltså…)) 
 
Flickornas privata sfär är Bellas växthus. En dag får hon hem en alldeles särskild planta, och det visar sig att hennes – ja, blomman är kvinnlig, det finns inga ståndare – nektar är söt och drickbar. Och förvandlar flickorna till pojkar. De njuter av sina pojkkroppar, de tar för sig, och särskilt Kim vill vara kvar i den maskulina världen. Särskilt sedan hon träffar Tony. Bella och Momo vill sluta med nektarn, men Kim kan inte. Hon bara måste fortsätta… 
 
Jag vill kalla detta magisk realism, men jag vet inte om det är rätt? Det är väldigt mycket som är väldigt realistiskt – såpass att det är plågsamt. Recensenter undrar om det verkligen är sådär i skolan och ja, det kan jag meddela att det är det. Var, i alla fall, på min tid. Men magin, förvandlingen, det är klart att det är magiskt. Och det är språket också. Jag förstår sannerligen att detta är en Augustpristagare, för den är ljuvlig. 
 
((Omslaget går inte heller av för hackor!)) 

2015: 151 – Ödesgudinnan på Salong d’Amour av Anna Jansson

Jag har läst de flesta av Anna Janssons böcker om Maria Wern, och tycker som bekant mycket om dem. Blev faktiskt lite förvånad när jag hörde att hon skulle börja skriva feelgood, men ju mer jag tänkte på det kändes det helt rätt. Det är just karaktäriseringen av mänskliga, äkta personer i Werndeckarna som jag tycker är hennes stora forte, och just människor tenderar ju att vara rätt viktiga i feelgood 😉 

Och jag blev inte besviken! Hade ju förmånen att få lyssna på Jansson prata om just feelgood på Bokmässan, och även det seminariet fick mig att lägga boken ifråga långt upp i läshögen, precis som med Ramona.

Vår huvudperson här är Angelika, som driver egen frisersalong i Visby. Men hon är inte bara hårfrisörska – hon är ödesgudinna, eller äktenskapsmäklerska, också. Vem du hamnar bredvid i hennes salong är aldrig en slump… Hon är änka sedan några år tillbaks, och bor ensam i sitt gamla föräldrahem som hon köpt ut av sina systrar. Som anställd har hon den odräglige unge Ricky, som hon mammar lite grann och lagar veckans mat tillsammans med varje söndag.

Men mitt i allt mäklande börjar hon själv tröttna på att vara ensamstående, och träffar en fantastisk man på en fest, som hon kallar för Arsène efter gentlemannatjuven Lupin. Men vad är det egentligen som börjar hända med hennes bankkonton?

Det är lättsamt, roligt, flyter lätt och kräver inte så mycket – en perfekt feelgood, skulle jag vilja säga. Men samtidigt är den mycket varm och inkännande – Angelika är en trovärdig person, och jag visste inte före jag lyssnade på seminariet på mässan att Anna Jansson själv blev änka i unga år. Beskrivningarna av Visby får mig väldigt sugen på att ta en tur till Gotland, och ja – jag gillade verkligen denna roman. Det kommer att bli en trilogi för gissa vad – Angelikas systrar är också nornor… 

2015: 150 – Ramona av Marta Söderberg

Jag lyssnade ju på ett fantastiskt seminarium på Bokmässan där bland annat Marta Söderberg deltog, och jag gick mer eller mindre direkt hem och sträckläste Ramona efter det. Med andra ord – ja, jag ligger extremt långt efter med mina recensioner.

Och Ramona fastnade verkligen hos mig också. Jag hade inte kunnat skriva om den direkt efter att jag läste den – jag tänker faktiskt fortfarande på den.

Titelkaraktären är femton-sexton år, och har spenderat de senaste åren på diverse vårdinrättningar och behandlingshem – senast har hon suttit tllsammans med kriminella unga män, då inget annat ställe vill ta emot henne. Men ingen lyckas hjälpa henne med det otroligt destruktiva självskadebeteendet hon har. Nu är hon hemma hos sin pappa, och ska försöka leva ett vanligt liv igen. Men vad har hon, egentligen? Inga grundskolebetyg, inget jobb och inga drömmar. Hon får en ny psykologkontakt, som hon visserligen har ett gott utbyte av, men inte så mycket mer. Hon genomlider en lunch då och då med Stella – som envisas med att kalla sig hennes mamma – och träffar vänner som är mer eller mindre nyttiga för henne.

Men hur ska det egentligen sluta? Hon har inga egna planer, och det verkar inte som om soctanterna har så värst mycket planer för henne heller…

En oerhört stark läsupplevelse. Jag läste den på några timmar, kunde bara inte lägga ner den.

Det allra mest fantastiska i boken är Ramonas pappa. Vilken mönsterförälder, utan att vara det minsta klyschig, man blir alldeles lyrisk. Ser väldigt mycket fram emot att läsa mer av Marta Söderberg, för det här gillar jag verkligen. 

Seminarium: Hur mörkt får det bli?

 

 
Jag avslutade min bokmässesöndag med seminariet Hur mörkt får det bli?  med Lisa Bjärbo, Salla Simukka, Jessica Schiefauer, Marta Söderberg och Annica Carlsson-Bergdahl. Jag har bara läst Bjärbo tidigare, och inte ännu hennes bok Djupa ro  som var just den som togs upp under detta seminarium. 
 
Samtalet handlade alltså om det mörka i ungdomslitteraturen – mord, död, psykisk ohälsa, självmord, ätstörningar… hur mörkt får det egentligen vara? Bör författaren känna ett ansvar gentemot läsarna att inte skriva om de hemskaste sakerna? 
 
Alla var väl eniga – och jag med dem – om att en författare inte ska skräda sina ord och linda in i bomull. Som Simukka sa – man kan inte skriva thrillers om att baka bullar. 
Jag gick hem efter detta och sträckläste Ramona  av Söderberg, och jag kommer att läsa allt jag kommer över av alla dessa fyra fantastiska kvinnor. 
 
Det känns som om slutsatsen, och den allmänna känslan var just vad Simukka sade – man kanske behöver både thrillers och bullar. Jag gillar det talesättet och tänker anamma det i vanliga livet… 

Seminarium: Vår längtan efter feelgood med Mikael Bergstrand, Anna Jansson och Catharina Ingelman-Sundberg

Efter Alex & Sigge letade vi oss ner till G-hallen och seminariet om feelgood och vår längtan därefter. De tre författarna som intervjuades, eller deltog, har alla sadlat om från en genre till just feelgood.
 
Anna Jansson som skrivit om Maria Wern har nu börjat med en feelgood-serie i Visbymiljö. Catharina Ingelman-Sundberg har tidigare skrivit historiska romaner men skriver nu om den kriminella pensionsärsligan. Och Mikael Bergstrand har tidigare skrivit deckare, och har nu skrivit serien som inleds med Delhis vackraste händer.
 
Mycket trevligt samtal, förstås. Underhållande och tänkvärt – jag gillar särskilt diskussionen om varför deckare och feelgood anses vara lite fulare än annan litteratur. För så är det ju – ja, räkna för all del in chicklit i det facket också. Det är så himla orättvist, både mot läsare som författare.
 
Jag har inte läst Ödesgudinnen på Salong D’Amour ännu, jag har bara läst första delen om pensionärsligan och jag har inte läst Bergstrand alls. Dock ligger böckerna och väntar i appen och kommer att bli lästa snarast. Hösten är en bra årstid för mysläsning och vad är väl mysigare än feelgood?
 
Ett särskilt omnämnande till Andreas Ekström från Sydsvenskan som var ypperlig moderator – eller vad man ska kalla honom – han var väldigt rolig och pratade väldigt vacker skånska.

Seminarium: Alex & Sigges tankar om tid

Jag hade ju egentligen tänkt luncha först igår och sedan bara gå in en sväng på Mässan och se om jag kanske kunde fynda något, ungefär. Men så hamnade jag i Brunnsparken med 13 minuter till nästa spårvagn och började titta lite i programmet i telefonen – och upptäcke att Alex & Sigge skulle bli intervjuade av Hannah & Amanda kl 12.
 
Tja tänkte jag, det är värt ett försök att hitta kongresshallen och se om det ens går att komma in. Och det gjorde det! Långa köer men jag hade ingen aning om hur gigantisk hallen var. Och fin! Kändes som Europaparlamentet i Strasbourg. Fast mycket roligare. Och utan en sovande engelsklärare vid sidan om.
 
Jag har gillat Alex sedan han blev känd – tyckte att han var oerhört rolig när han var elak bloggare. Har ju liksom följt honom hela tiden, genom olika bloggar, sajter, böcker och allt vad det är och lika mycket som jag gillar karaktärsutveckling gillar jag personlighetsutveckling. Sigge har jag inte haft koll på förrän de började med podden – men jag ska läsa några av hans romaner snart. Mycket intressant person, han också.
 
Men hur dålig är zoomen på iPhone 5s egentligen? Jag blir mörkrädd, de ser ju marmorerade ut.
 
Hur som helst! Detta var ett väldigt trevligt seminarium – eller intervju, som det ju snarare var. Hade kunnat vara ett poddavsnitt, jo, mer eller mindre! Det märks dessutom hur otroligt väl alla på scen känner varann och det blev trevligt, avslappnat och gemytligt. Och riktigt rörande och vackert på sina ställen också. Och extremt roligt när de gjorde en avstickare in på Katrin Z 😉
 
Så – en mycket trevlig start på söndagen – och det gjorde ingenting att jag inte fick någon lunch…!
 

Håkan Hellström hemlig gäst

Alltså… Bokmässan var tvungna att anordna ett kösystem i förmiddags inför Broder Daniel-seminariet i eftermiddag. Jag såg väldigt många som säkert kommit dit jättetidigt och satt av tiden innan det skulle bli insläpp i kongresshallen. Men de delade fortfarande ut platsbiljetter när jag kom till kongresscentret vid tjugo i tolv, så förhoppningsvis blev inte alltför många besvikna över att inte få biljett.
 
Och så kommer Håkan Hellström som hemlig gäst till Jan Lööfs 75-årskalas! ((Han var ju med i Broder Daniel då det begav sig, därav kopplingen. Ja, jag vet att de flesta vet det. Inte alla.))  Vad jag hoppas att många av dessa BD-fans utnyttjade sin biljett och tittade in där och fick sitt livs överraskning alltså.
 
 
((Jag var själv inte där även om jag funderade på det – bilden är lånad från Bokmässans Facebook-sida.))  
 
Jag var sträcka på benen och få lite riktig luft efter seminarium nummer tre och hamnade vid Örgryte Gamla Kyrka. Fråga mig inte hur det gick till, men det var fint nere vid ån. En riktigt strålande höstdag.
 
Nu en välbehövlig kopp kaffe innan hemfärd. Jag hoppade över konserten i eftermiddag till förmån för mässande, men nu är mina mässbatterier faktiskt slut. Men det har varit härligt! Mer om det lite senare förstås.

Solig söndag med mässa och konsert

Förkylningen som inte blir något blir fortfarande ingenting. Det enda som blir är att jag blir frustrerad. Igår efter lunchen och lite häng i stan var jag tvungen att gå och lägga mig i typ två timmar. Sov som en stock. Gick upp, åt middag, läste lite och gick och la mig igen före klockan var 21 – och sov till typ 6 idag, vaknade med rungande huvudvärk – som visserligen gick över efter lite kaffe och ostmacka – men ändå. Det är inte som det ska! Hellre bli sjuk då än att gå omkring såhär i tre veckor. Dessutom ska jag snart ut och resa, det vore ju trevligt att slippa bli sjuk då.
 
Men det är tio dagar tills dess och ingen idé att gå och oroa sig. Större delen av tiden mår jag ju relativt bra även om det är störigt att jag hör lite knackigt, så det är ingen katastrof men det är jobbigt.
 
Idag blir det lunch följt av mässa och sedan stödkonserten på Konserthuset i eftermiddag. Har inte varit på Konserthuset sedan Fredrik och jag såg Jonas Gardell där någon gång på gymnasiet, så det ska bli kul! Såg att jag har biljett i en loge dessutom, det låter väl spännande?
 
Och därefter får det bli lugn och ro och laddande inför veckan som är väldigt intensiv och rolig.
 
Jag har äntligen läst ut en bok som jag har följt sedan den bara var ett litet frö i författarinnans fantasi, förresten. Det är riktigt häftigt! Men jag kan inte förstå att det är tre år sedan den faktiskt kom ut och jag inte kommit mig för att läsa den ännu. Jag behöver två-tre timmar till per dygn till läsning utan att somna ifrån boken om jag ska komma igenom ens hälften av de böcker som står och väntar på mig nu…
 
Trevlig söndag, allihopa!

Toast Skagen

Man kan äta räksmörgås på Heaven 23 under Bokmässan – eller så kan man förflytta sig några hundra meter och äta Toast Skagen på Le Pain Francais och njuta av en lite lugnare pace på lördagen. Minst lika gott, skulle jag tro 🙂
 
 
Har svårt att förstå, apropå francais, att om två veckor sitter jag – eller står, eller går, antagligen inte ligger – jag i Paris! Nästa helg får jag avsätta lite tid till ordentlig planering, känner jag. Skriva en önskelista på allt jag vill se och göra, och sedan överväga om jag ska köpa ett Paris Pass. Gud, vad roligt det ska bli!