Kategori: Bazinga!

En gammal kompis postade detta på Facebook förut och jag höll på att gå åt av skratt… så jag tänkte, varför inte lägga upp det här där det finns många som gillar att skratta?

___

*This is an actual letter (taken from the Times of India ) in response to a
`Marriage Proposal’ advertisement. *

*Madam, I am one young gentleman living only with myself in Patna . I am
seeing your advertisement for marriage purpose in the daily newspaper. So I
decide to press myself on you and I am hopping you will make the marriage
with me.*

* I am the son of my father & mother of agriculture family from inside Patna
. I having no sister and no brother also. I become big in Patna only. I
educate myself in the Zuarilal Himmatlal High School , Bezna Road . I am
nice and big, six foots tall and six inches long. My body is filled with
hardness why because I am working hardly. I am playing also hardly.
Especially I am liking the cricket. I am a good batter also I am fast
baller. Whenever I am coming running for the balling, all batters are
running everywhere why because they are afraiding my balls. My balls are
bouncing too much high. That is very danger for them. *

*I am very nice gentleman. I always laughing loudly at everyone. I am happy
always and gay also. Ladies they are saying I am nice and soft because I
giving respect to them. I am always liking if ladies are on top. That is how
nice I am. *

*I am not having any bad habits. I drink milk only and no other bad things.
I am not chewing cigarettes or eating gutka paan why because it not good for
all the peoples. So I am not doing so. I am keep fitting everyday. Morning I
am going to jim and I am pumping like anything. Daily I am pumping and
pumping. If you want you can came and see how I pumping the dumb bells in
the jim. And now good muscles are come outing everywhere.*

* I am having very much money in my pant everyday and my pant is everyday
open for you why because I am nice gentleman, but still I am living with
myself only. What to do? So I am taking my things into my own hands
everyday. That is why I want to press myself on you, so that you will come
and take my things into your hands.*

* Madam, if you are marrying me, I am telling you, I will be hardly loving
you everyday. If you are not marrying me then I will press you and press you
until you come. I am at your feet and slowing looking up, with hope. I am
waiting very badly for your reply why because I am stiff with excitement and
anticipation. *

*Expecting good answer and replies to me in the future. *

*Namaste.*

*Yours,*

*Hiralal Yadav***

___

”I decide to press myself on you” och ”My pant is everyday open for you” hade mig praktiskt taget i konvulsioner på golvet.

Jag lovade ju för hundra år sedan efter att jag och mamma varit i Ullared att visa årets roligaste julkort, som vi naturligtvis var tvungna att köpa båda två. Normalt skickar jag inte julkort av princip, jag donerar motsvarande summa till Shelter eller liknande hemlös-välgörenhetsorganisation, men detta kan väl ingen motstå?

Tja. Grisen ser ju nöjd ut.

Jag ringde en av mina bästa vänner, Ewa, igår kväll. Behövde prata med en sådan där underbar odömande människa och även om jag pratat med både bästa Linda, Camilla och D (som alla är lika underbara odömande människor) kände jag uppenbarligen lust till att prata vidare. Men jag kom inte fram och lät det vara.

Så ringde mobilen just och det var Ewa och jag svarade något i stil med ”Hej älskling”” och hon ba’ – ”Men är det duuu som har detta numret? Jag trodde det var någon jobbmänniska!” – hysteriskt roligt i sammanhanget. Jag hade också blivit förvirrad om jag trodde att jag fick ett jobbsamtal och någon svarade så. Nu har det visserligen hänt att en advokat svarat mig i telefon med ”Hey, honey” och jag har fått förklara att jag faktiskt inte är någon honey utan en helt vanlig försäkringsmänniska, men det må vara hänt.

Har uppenbarligen inte pratat med Ewa på mobilen sedan jag flyttade hem och tog över pappas gamla nummer.

Var för övrigt millisekunder ifrån att avsluta ett mail till min rekryterare med ”puss” häromdagen, men lyckades sansa mig.

Jag vill gärna påpeka gällande mitt tidigare inlägg (och tidigare liknande) att min sömnlöshet inte är av typen ”jag har inte sovit en bluuuund” när man faktiskt visst har gjort det, utan här handlar det om intervaller. Försöker sova i kanske en halvtimme, funkar inte det läser jag i typ tjugo minuter eller ser ett avsnitt av någon kort TV-serie och så börjar det om.

Inte som gången då mamma delade rum med mormor på en resa till Danmark med syster och svägerska och verkligen inte kunde sova en blund då mormor var en snarkare extraordinaire. Helt plötsligt mitt i natten kliver mormor ur sängen och mamma undrar vad hon sysslar med: ”Jo, jag måste gå upp och ta en sömntablett, jag kan verkligen inte somna” – då hade hon sovit i fem-sex timmar… underbart.

Jag fick för övrigt äran att dela rum med mormor i två veckor en gång. Fredrik känner till detta. Jag har aldrig varit så uppgiven och sovdepriverad i hela mitt LIV. Detta är en baggis i jämförelse. Hon hade nämligen, frid över hennes minne, en otrolig talang för att snarka på både in- och utblåset. Det lät ungefär som en trasig matberedare… oj oj.

Epilepsimedicinen jag käkar används även mot bipolär sjukdom. Jag hade den stora äran att prata med Linda förut (även om Skype hade AP så vi fick chatta istället för att prata på riktigt) och sa just att i och med att jag inte har några depressiva drag så kanske den har någon sorts bieffekt förutom att förhindra EP-anfall och därmed bara blir lyckopiller för mig.

Manisk har jag väl inte blivit direkt, men jag har skrattat så jag har fått träningsvärk i magmusklerna de senaste dagarna, åt allt och inget. Vissa saker är mer förklarliga, som att översättarna till Huset Fullt översatte ”I had a lemonade stand when I was a kid” till ”Jag hade ett sånt stånd när jag var liten” vilket, naturligtvis beroende på hur man betonar det, kan bli väldigt roligt. Jag kopplade det inte ens förrän mamma sa det med ”rätt” betoning och höll på att kvävas av skrattsalvor.

Nu har även Fel SMS kommit tillbaka, vilket jag inte vet om det är så lyckat för mig och mina gapskratt. För att inte tala om när mamma pratade om ”p-ringning” istället för ”v-ringning” häromdagen, eller när jag kom på att man kan spela en hel skala genom att slå någon i rumpan med en tom pet-flaska medan de böjer sig ner successivt. Herregud. Jag tycker nästan synd om Hanna och Kristine som måste umgås med mig i veckan. Jag har sällan långt till skrattet ändå, men detta är något alldeles särdeles intressant.

Egentligen borde jag inte skratta det minsta åt anfallet jag hade häromveckan, men när mamma berättar hur jag efteråt ställde mig upp systematiskt på badrumsgolvet utan byxor och började hänga upp blodiga handdukar prydligt medan jag stirrade henne stint i ögonen som om jag aldrig sett henne förut och sedan försökte börja flytta om möblerna i TV-rummet då de ställt ut en stol i hallen som jag skulle sitta på medan vi väntade på ambulansen kan jag inte låta bli att skratta. Jag kan inte hjälpa det.

Likaså på bussen förut när två typiska sextonåriga geek-killar stod och pratade om USA:s kärnvapen under andra världskriget. Jag fick nästan gå av vid Botaniska och gå hem för jag trodde att jag skulle kollapsa av innehållet skratt.

Och när jag berättade ”Passe-moi le beurre”-historien vid matbordet i fredags låg jag nästan på golvet, för att inte tala om uppföljaren ”Vad tyckte du om cam-em-beeeeerrrrten”.

Och om hur mammas mormor tvingade min mosters man att ”ligga på hallen” för att min moster och morbror inte var förlovade ännu. Och alla hennes andra uttryck. ”Här går i, tore fruntimren, de kan i göre sjöl!” (fast det var nog inte gammelmormor som sa det), och när det låg en massa ”tore kuler i källarn” (bowlingklot), när det låg en massa ”bögar och skräpa överallt” – böcker förstås, när hon trodde att hon kunde välja lottonummer lite som hon ville under dragningen, som bingo ungefär, och när hon blev rättad sa hon på klingande bohuslänska ”men så DOM du är då!”… it goes on. Ja, och mössarne förstås, Fredde, fråga din mamma om hon minns dem. Tydligen var både hon och min pappa i konvulsioner när Valborg pratade om mössarne i slaskskåpet.

Eller när jag råkade säga ”inte jätte!” till intervjuaren i torsdags.

Och programmet om hundar som jag och pappa såg häromdagen där Mugly var med. Egentligen tycker jag att han är jättesöt men ja, okej.

Nu tror jag ju starkt på att ett gott skratt förlänger livet och allt det där, men detta är nästan löjligt. Jag är halvt livrädd för att läsa ikapp mig på Tjuvlyssnat.

Okej, jag ger mig. Lite manisk har jag nog bannemig blivit.

Är det inte underbart när det står i en bipacksedel att en vanlig biverkning är ”värk i rygg, leder eller någon annanstans”? Kunde det inte ha räckt med ”värk”?

Får mig osökt att tänka på när jag och pappa lyssnade på radio i fredags om Alla Helgons Dag, och en professor i någonting-jag-vet-inte-vad sa att vi under Alla Helgona-helgen hyllar minnet av ”döda och liknande”. Tja.

Tänk, en hel varupall med smink om man handlar över £40, helt otroligt!

</petig>

– Ja, det är Anna?
– Ja hej, jag heter Martina och ringer från X och jag skulle vilja prata med Klas?
– Jaha, då har du nog kommit fel är jag rädd.
– Är du säker? Det står här i mina papper att Klas bor där?

Ja, jo, jag är faktiskt ganska säker på att det inte bor någon som heter Klas här. Isåfall har han gömt sig väldigt väl någonstans i klädkammaren. Och om det mot förmodan finns nån Klas här så hoppas jag att det är Klasse Möllberg, så vi kan öva på att joddla lite ihop.

Några jobbtitlar som en viss rekryteringsfirma tänkte att jag kanske är intresserad av?