Kategori: Bazinga!

Electro Velvet – Still in love with you

Jaha – såhär får man väl inte säga, eftersom Sverige faktiskt vann – men hur kunde denna låten komma på 24:e plats? Den är ju skitbra! 
 
 
Alltså, på riktigt skitbra. Jag förstår inte. Som vanligt, då, när det gäller Eurovision. 
 
Den var med på passet i förmiddags, så det är därför jag plötsligt börjat lyssna på Eurovisionlåtar. Jag trodde att det var Robbie Williams och… någon, kanske Eliza Doolittle. Så var det då inte. 
 
Annars är min favorit-Eurovisionlåt naturligtvis My lovely horse. 
 

Bränd – the movie

 

 
Jag såg Bränd i helgen – den har ju fått väldigt spridda recensioner. Men jag gillade den! Kul idé – en kock brände alla sina broar i Paris och dömde sig själv till straffarbete – han ska öppna en miljon ostron i New Orleans. Och sluta dricka och knarka också. Det hinner man kanske ändå inte med när man ska öppna en miljon ostron 😉 
 
När det miljonte ostronet är öppnat åker han till London för att äntligen vinna sin tredje Michelinstjärna. Vad som än händer. Han återupptar gamla kontakter, på gott och ont, och lyckas starta restaurangen han drömmer om tack vare en hotellägares son som är hopplöst förälskad i honom. 
 
Och på den vägen är det. 
 
Det är roligt, rafflande, spännande och välgjort, tycker jag. Mycket vacker franska och mycket spännande mat är det också! Jag tror inte att jag har sett Sienna Miller i någonting förut men hon var härlig som Hélène, Emma Thompson naturligtvis ljuvlig som alltid i rollen som psykoterapeut och missbruksläkare, Uma Thurman har en pytteroll och är väl bara med på affischen för sakens skull – men hennes roll som restaurangkritiker på Evening Standard är också härlig. 
 
Jag njöt i fulla drag, och vet inte varför recensenterna är så griniga på den. Man kan väl bara ta saker för vad de är, ibland? I detta fallet en underhållande dramakomedi. Varken mer eller mindre. Och Bradley Cooper är rätt snygg också. Och ja, London är också vackert. 

Om ”Vad läser du just nu?”

Jag funderade ju på det där med hur bra det är att ta fikapauser på jobbet igår, och har nu fattat beslutet om att säga JA när någon frågar om jag har tid att gå och dricka kaffe. Inte för att jag alltid brukar tacka nej, men jag drabbas ofta av Alfons Åberg-syndromet och ”ska bara”, och när jag har gjort det jag ska dyker något annat upp och plötsligt är alla på väg tillbaka… 
 
I alla fall. Vi tog en förmiddagsfika och jag och den nya tjejen, M, började prata om böcker på vägen tillbaks. Vi gick förbi bokbytarhyllan, nämligen – som tyvärr är ganska skral och tråkig. Om vad vi gillar att läsa och inte och sånt. Hon berättade att hennes pappa jobbade som inköpare för en bok- och pappershandel när hon var liten och hon har ärvt det där med att köpa massor av böcker. 
 
Jag frågade vad hon läser just nu och hon lutar sig fram och viskar ”Just nu läser jag Sune i Ullared!” 
 
Den underbara känslan när jag kunde svara ”Jaha! Den läste jag för några veckor sedan! Strax efter att jag läste Sune i Grekland!” – priceless. Och hennes ansiktsuttryck gick inte heller av för hackor. 
 
((Hon har liksom en sjuåring hemma. Lite mer legitimt än att jag som barnfri 33-åring läser Sune kanske. Jag tror INTE att det var svaret hon förväntade sig!)) 

Kulturkollos tisdagsutmaning: Radarpar

 
Veckans tema på Kulturkollo har ju varit tvåsamhet, och jag har snickrat på Tisdagsutmaningen om radarpar sedan, ja, i tisdags. Nu är jag nog äntligen färdig! 
 
Alltså skriver Linda: Jag vill att du presenterar ett (eller ett par) par från följande kulturella områden: litteratur, musik, film, tv, (och så lite överkurs) teater/opera, sport. 
 
Och såhär skriver jag – från början, för som sagt – detta inlägg har jag skrivit i flera dagar: 
Radarpar, alltså! Detta är en utmaning som är svår – för att det finns så himla många att välja på… jag har svårt att tro att jag kan hålla mig till ett i varje kategori, så kan vi säga som brasklapp på en gång 🙂 Men mycket trevligt tema, denna tisdagutmaning hos Kulturkollo!

 

Litteratur: Ja, en väldigt snabb brainstorming gav mig så många förslag så att det snurrar hejvilt. Och då har jag bara kommit till Astrid Lindgren! Jag menar… Rasmus och Paradis-Oskar, Rasmus och Pontus i underbara men mindre omalade Rasmus, Pontus och Toker, Ronja och Birk, det finns så många. Och kom ihåg att jag inte ens har läst Mio min Mio eller Bröderna Lejonhjärta! Varför är ett mysterium – kanske trodde jag eller min omgivning att de skulle vara för läskiga, eller något. Hur som helst så vinner ju Emil och Alfred Lindgren-kategorin, inget snack.

Men det finns ju andra än Astrid Lindgren. ((Det säger väl rätt mycket att det är dit tankarna genast går.)) Tänk Eleanor och Park, till exempel. Frodo och Sam – fast jag har inte läst de böckerna heller. Laura och Pa i Lilla huset på prärien. Nalle Puh och Nasse. Hampus och Fideli i Den vita stenen… ja, det finns många! 

 

Musik:
Naturligtvis tänker jag först och främst på John Lennon och Paul McCartney – och då ska det ändå sägas att mina favorit-Beatleslåtar är inte nödvändigtvis skrivna av dem. Och så vet vi väl alla att nästan inga Beatles-låtar faktiskt är samarbeten mellan de tu – men det brukar vi välja att glömma bort. Men även Pete Doherty och Carl Barât i The Libertines, Shelly och Karen Poole i Alisha’s Attic, Dave Stewart och Annie Lennox i Eurythmics, Liam och Noel Gallagher i Oasis (ett sådant fantastiskt anti-radarpar egentligen!), Mick Jagger och Keith Richards, killarna i Pet Shop Boys, Björn och Benny, Frida och Agnetha, Gessle och Fredriksson…

Film:
Mickey och Mallory Knox, såklart! Antihjältarnas antihjältar! Men även Thelma och Louise, Romy och Michele, Jules och Vincent i Pulp Fiction, Joel och Clementine i Eternal sunshine of the spotless mind…

((Obs: Detta känns inte helt bra att publicera en dag som denna. Jag hoppas att ni förstår att jag skrev det för flera dagar sedan och naturligtvis inte sitter och tänker positiva saker om skjutgalningar idag. Tack tack.)) 

TV:
Här kan man ju finna massor av radarpar i många konstellationer, tycker jag – jag kan para ihop alla karaktärer i typ Vänner, How I met your mother, The Big Bang Theory, Seinfeld osv. med varandra och hitta massor av radarpar. Visst, Joey och Chandler t.ex är ju en klassiker, men jag tycker att Joey och Phoebe är hysteriskt roliga ihop, och Chandler och Ross, och… ja, ni förstår hur jag menar. Så jag kan ju hoppa över alla komediserier på en gång 😉 Mina favoriter är nog helt enkelt Barnaby och Jones i Morden i Midsomer. Ja, Jones är och förblir min favorit av Midsomer-assistenterna, antagligen främst för att han spelade Warren i fantastiska This Life då det begav sig.

 
Teater / Opera:
Opera vet jag inte så mycket om, men mitt favoritpar i teaterns värld är självklart Beatrice och Benedick i Mycket väsen för ingenting! Åh, de är underbara. Särskilt filmatiseringen ovan, av och med Kenneth Branagh och Emma Thompson – och med en massa andra stora namn, Denzel Washington och lite annat löst folk – är underbar. 

 

Sport:

Jag är ju den som fortfarande ryser när jag tittar på SVT:s VM-krönika från 1994, och nästan börjar gråta när Albert Svanberg säger ”Martin Dahlin hade fått en ny lekkamrat”. Alltså – Martin Dahlin och Kennet Andersson. Förresten hittade jag en helt fantastisk länk när jag skulle hitta citatet om lekkamrat – inte för att det fanns med just där, men om du som jag har varma minnen från 1994 så titta in här! 

Bonusmaterial:

 
 

Nivåer av uppskattning

Jag har en ny chef, typ – det är väl inte helt officiellt, men det spelar ingen roll. Min gamla chef finns också kvar, för övrigt. 
 
Hur som helst, jag hjälpte min nya chef med en sak och detta är responsen: 
 
 
Sjukt nöjd, alltså. Idag har han dessutom tagit ämbetet som fikaansvarig på allvar och bakat sju sorters kakor. Nej, jag skojar inte. Jag har sett dem. Det är vad jag kallar dedikation!