Månad: mars 2015

 

Här är femtio texter någonting som tidigare pubicerats i The Times – och till skillnad från Konsten att vara kvinna (är det verkligen snart ett ÅR sedan jag läste den?!) så täcker den ett brett utbud av ämnen. 

 

Vissa bitar hoppade jag sonika över. Sådant som jag verkligen inte vet någonting om, som vissa brittiska TV-program till exempel, orkade jag bara inte läsa om. Men texten om när hon intervjuar Keith Richards är komiskt guld, kuddpratet med maken går inte heller av för hackor och biten när hon berättar om sin haschperiod och när hon köpte en cykel bara för att den fick henne att se smal ut är så roliga att man viker sig av skratt. 

 

Sedan finns det transportperioder. Jag kan visst läsa om Downton Abbey men i ärlighetens namn intresserar det mig inte. Därmed transportsträcka. Men det får man vänta sig i en krönikesamling, även om det är en av någon man verkligen beundrar. Jag hoppar över bitar i Ehrenmark-böckerna också. 

 

För det mesta är hon dessutom ganska förbannad. Men jag tycker att hon är roligare när hon är glad, i ärlighetens namn. När det gäller är hon en fantastiskt vass och bra skribent och det uppskattas alltid. 

 

Hela boken består av brev, eller som man säger, det är en epistolär roman. (Ja, jag lärde mig precis det ordet ja.) Huvudpersonen är tidningsjournalisten Juliet, och perioden är efterkrigstidens London. En dag får hon ett brev från Dawsey Adams på Guernsey, som fått tag på en bok där hennes namn och (tidigare) adress står. Han vill hemskt gärna komma i kontakt med någon som kan hjälpa honom att i London få tag på en biografi över Charles Lamb, och berättar att han är medlem i öns första och enda bokklubb. Breven börjar flöda, och resten av bokklubben börjar också korrespondera med Juliet. 

 

När hon får det krångligt i det personliga livet i London bestämmer hon sig för att resa och hälsa på sina brevvänner. Hon har ständig kontakt med sin publicist Sidney hemma i London, och hans syster Sophie som tillika är Juliets bästa vän – samt till viss del med mannen som hon lämnade bakom sig. 

 

Karaktärerna på Guernsey är bara helt fantastiska – förutom Dawsey är det en hel radda av mer eller mindre originella personer, den ena härligare än den andra. Det är absolut en riktig feel good-roman – men utan att vara sentimental eller banal, och den har mycket fler bottnar än bara en ”mysig roman”. 

 

Dessutom är detta ännu en roman som får mig att vilja resa till olika ställen – kanalöarna har jag ju aldrig varit på…! 

 

Nu är hon 30 år gammal, gift med Natan, har knappt några tänder kvar och sjunde barnet på väg. Industrialiseringen är i full gång, och på sågverket i Svartvik diskuterar arbetarna att organisera sig. Så nu är Bricken med sin enda friska hand kolarhustru, och med ju barn och en make begiven på brännvin har hon fullt upp – jämt – med hushållsarbete och med att ta hand om familjen. Men hon är glad ändå – familjen har mat på bordet, hennes stuga är ren och fin och hennes man är i alla fall snäll mot henne och barnen, trots att han har en brännvinsflaska gömd i vedbon. Fem av barnen har överlevt, och de har tre ständiga kostkarlar i huset. 

 

Äldste sonen Nikador har Brickens barndomskamrat Jorma till far efter en kortvarig förbindelse då de båda bodde och arbetade i Stockholm. Jorma har varit i Amerikat, och nu när han kommer tillbaka vill han betala för att Nikador ska få gå i läroverk. Men hur skulle det se ut? Han måste ju arbeta! 

 

Denna tetralogi är ett otroligt tidsdokument över en period som jag tror att många av oss har lite dålig koll på. Visst är arbetar- och statarförfattarna vitt lästa, men jag ska villigt erkänna att jag inte ens lyckats ta mig igenom Moa Martinson. Men Vibeke Olssons böcker, och likaså Elsie Johanssons arbetarböcker, är en fröjd att läsa, även om de är hemska också. Men fantastiska välskrivna, riktiga mästerverk, jag rekommenderar dem till alla. Bricken är en helt underbar karaktär. 

 

Jag har alltså säkert läst den 20 gånger sedan jag köpte den på Stables Market år 2000, och den upphör ju aldrig att vara otrolig. Dessutom har den så otroligt mycket av allt att jag hittar nya saker att fastna i vid varje omläsning. Vilket är underbart. Men det är ju inte direkt en bok att bli glad av. 

 

Vi kan lika gärna reprisera vad jag skrev 12:e februari 2013 för jag kan inte formulera mig bättre än jag gjorde då…: 

 

”Esther Greenwood är nitton år, från Massachusetts, och har fått praktik på en damtidning i New York i en månad under sommaren. Här träffar hon en hel massa nya människor och bildar sig nya erfarenheter, och under tiden får vi höra om hennes minnen från barndomen, om hennes far som gick bort tidigt och hennes pojkvän Buddy.  

 

De tre systrarna Sheedy har bott i sitt gamla hus i lilla Stoneybridge på Irlands västkust så länge någon kan minnas. Nu kommer Chicky Starr, hemvändare från USA, och vill köpa huset för att göra om det till ett sorts hotell eller guest house, dit folk kan komma för att ta sig en vilsam semester vid havet. Här ska finnas rekreation, god, vällagad mat och öppna spisar – allt för att skapa lugn och ro. 

 

Som vanligt är karaktärerna den stora behållningen – även om jag nog kan tycka att det är lite väl många karaktärer i just denna boken. Här finns i alla fall svenske Anders som vill lära sig om folkmusik, den store skådespelaren John som tror att ingen vet vem han är, sjuksköterskan Winnie som tvingas spendera en vecka med sin svärmor, läkarparet Nicola och Henry som har för mycket att bära på, och busen Rigger som bestämt sig för att ändra på livet och blir en stor hjälp för Chicky… och massa fler förstås. 

 

Det är som vanligt feel good med härliga människor och härliga miljöer, och jag vill ännu hellre åka till Irlands västkust nu – det verkar vara så ofantligt vackert.