Smakebit på søndag, 27 september 2020 – The Ruins av Mat Osman

Ibland hittar man nya titlar på de krångligaste vis. Jag slöscrollade lite på Twitter i förmiddags och såg ett roligt inlägg av Richard Osman (som ju skrivit den otroligt hyllade Thursday Murder Club, jag står först i kön på bibblan) där han taggade sin bror Mat Osman, som ju är basist i ett av mina favoritband of all times, nämligen Suede, och genom att jag klickade på hans profil upptäckte jag att även han skrivit en bok som verkligen låter som något för mig. Jag köpte den således omgående till min Kindle, och dagens Smakebit blir förordet – eller vad man ska kalla det.

I stand stock still, as if I’m full to the brim with petrol, full to the very edge with flames twisting around my feet. The snow falls at night here but this evening is so bible-black that the only sign of the surrounding snowfall is that sound itself has died.

felt on the piano strings, padding in the bass drum

I can see the faint outline of the deck, then all is abyss. I stand, frost crackling under my boots, and spread my arms wide to lean into the wind. The pressure holds me there, precisely balanced, leaning, forward, downhill, into the night.

woodwinds: lacuna, solo

I feel I could dive, swooping between the starburst of fat, soft flakes and the silent pines, over the sleeping lakes and dead roads, all the way to the end of America.

strings: andante, acceso, glissando

I let go…

Ur The Ruins av Mat Osman, Repeater: 2020

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Flukten fra virkeligheten! Mycket nöje och glad söndag önskar jag er.