Här finns mest böcker och annan kultur, men även lite mat och stickning och resor och andra härligheter. Vill du komma i kontakt med mig? Maila gärna tufvanderanna@gmail.com. Varmt välkommen!
IB-affären är något som varit ganska abstrakt i mitt medvetande. Jag vet att det handlade om åsiktsregistrering och jag vet att Jan Guillou hamnade på Långholmen. Mycket mer än så har det inte varit. Jag var lite tveksam när den valdes till bokcirkelbok ärligt talat, men jag har läst annat av författarna och vet att de skriver intressant och så man förstår. Och det var både lärorikt och lite lagom underhållande.
Jag tror att man har betydligt större behållning av boken om man faktiskt minns IB-affären och hur det skrevs och talades om den då. Bitvis blir det lite tjatigt – bitvis är det riktigt spännande, särskilt när de håller på och härjar i Göteborg.
Under samma tak är en urtrevlig feelgood i Göteborgsmiljö. Jag läser inte jättemycket feelgood eller den sortens relationsromaner nu för tiden (no shade – jag har bara tröttnat lite grann på de där klyschiga böckerna med skrivstil på omslaget, en bild på en kvinna bakifrån och/eller en massa plotter med titlar som, till exempel om detta var en sådan bok, Den lilla lägenheten på Landsvägsgatan.) men det är väldigt trevligt när man ramlar över en som verkligen är bra.
Lisa har lämnat Luleå och sin bakgrund bakom sig. Nu dyker hon upp i Göteborg för att plugga inredning, med handväskan först, strama kläder och en stor ängslan för vad andra tycker. I hissen upp till lägenheten hon ska hyra träffar hon en stor lufsig kille och båda blir minst sagt förvånade när det visar sig att de hyrt samma lägenhet.
Frans är Lisas raka motsats – han jobbar med IT-support, spelar i rockband och är förtjust i hockey och bacon. Även han är på flykt från det som varit, på sätt och vis. Lägenheten han bodde i i Majorna har plötsligt blivit alldeles för tom, och han är i skriande behov av miljöombyte.
Det är allt annat än lätt att hitta bostad i Göteborg, så Lisa och Frans tvingas mer eller mindre att fortsätta bo ihop tillsvidare. Frans erbjuder sig generöst att sova i vardagsrummet bakom ett draperi och de utvecklar trots sina tydliga olikheter, efter en lite besvärlig framkörningsperiod, ett slags trivsam symbios.
Den fortsatta handlingen går jag inte in på, för jag tycker att du ska läsa själv. Men du kan förvänta dig ljuvliga bilder av Göteborg (jag är mycket svag för fina skildringar av min hemstad) och massor av härliga musikreferenser. Jättemysig och väldigt rolig läsning. På Instagram rekommenderade jag att man läser den liggande på soffan och det kvarstår. Skulle kunna bli tv-serie! Hoppas kan man alltid.
Levithan och Niven tillsammans låter som en match made in heaven och jag räknade ner dagarna tills eboken skulle finnas på Storytel. Så gjorde den det i fem minuter och försvann igen. Lång kö på bibblan. Vad gör man? Jo, glömmer bort lite och blir sedan jätteglad när den dyker upp på Storytel igen. Och då ser man till att läsa så fort det bara går… 😉
Om du lämnar mig här är till stor del en mejlroman, och jag tycker att sådana (tillsammans med brevromaner, givetvis) kan funka väldigt bra och det gör denna. Mejlen går till en början bara fram och åter mellan en bror och syster, Ezra och Bea. De har vuxit upp under kassa hemförhållanden, deras pappa stack när de var små och deras mammas nya man är en riktig jävel, rent ut sagt. En dag försvinner Bea och ingen vet var hon är. Bea mailar Ezra för att berätta att hon mår bra, men han blir inte klokare vad gäller var hon befinner sig.
Genom mejlen och även berättelserna emellan får vi reda på vad som hänt genom deras liv och vad som hänt under tiden som lett upp till Beas försvinnande. Och till slut, vad det är som fått henne att besluta sig för att sticka. Det hela handlar om att ta sig framåt, om att slå sig loss från sådant som är fel, om att konfrontera. Och om att göra lite dumma val då och då, som att försöka elda upp ett hus med hjälp av hushållspapper och en gasspis.
Mörk humor är min favorit och även om det är kolsvart ibland är det välfunnet, rappt och spirituellt. Bästa sorten alltså. Det är inspirerande att läsa om kloka ungdomar även om sådana här romaner ibland får skit för att unga vuxna inte pratar sådär intellektuellt som de gör i t.ex Levithans och John Greens böcker men det gör mig inte ett pip. Det är väl bara härligt om kidsen faktiskt är så smarta och kul?
True crime blev temat för maj månads bokcirkel och det var Genombrottet som röstades fram och som vi diskuterade härom söndagen. Linköpingsmorden gick mig förbi, jag bodde utomlands när det hände och det var ingenting som blev en internationell nyhet – så det var egentligen först nu när det hela löstes som det äntrade mitt medvetande. Så gräsligt hemskt.
Det är en väldigt intressant berättelse ur släktforskningsperspektiv. DNA-testning är populärt (min pappa skickade in för några år sedan och visade sig vara 1,8% grek utöver totalt skandinav så jag har inte så mycket att komma med) och att man kan komma så långt in i en släkt medelst minsta lilla DNA-haltigt fragment är otroligt häftigt. Och att detta fruktansvärda fall kunde lösas 16 år efter att det hände är rentav fantastiskt.
Jag är inte överförtjust i berättelsen runt omkring. Jag förstår att den finns för att man ska påminnas om att poliserna i utredningen är vanliga människor, men vad de har i sina matlådor är så ointressant att det är inte klokt. (ATT de åt matlådor är väl en sak, men…). Jag blev dessutom irriterad på att en person åt fiskdoftande sushi och verkade vara frisk efteråt. Sushi ska inte lukta fisk.
Men ja – kärnan i boken är intressant, men jag hade kunnat tänka mig endast den utan bjäfset som jag inte tycker hör hemma i en bok som skildrar dessa avskyvärda handlingar och Peter Sjölunds genialitet.
För ett litet tag sedan läste jag om första boken om Jack och Amy av Emlyn Rees och Josie Lloyd, men var osäker på om jag läst bok #2 (vilket jag gärna ville göra innan bok #3, ja, ni vet hur jag är). et visade sig att det hade jag inte – men nu har jag det.
Det var en ganska rörig läsupplevelse måste jag säga. Jack och Amy ska gifta sig, med allt vad det innebär. Jacks gamla huskamrat Matt känner sig bortglömd och ensam men kommer att tänka på Amys bästa kompis Helen, som kanske kan tänkas vara intresserad? Deras andra kompis Stringer har fått uppdraget att sköta maten till bröllopet – en chans att äntligen bevisa sig. Han har kämpat med missbruk till följd av ett ganska speciellt komplex, och har inte alls tänkt förälska sig i Amy och Helens kompis Susie, men det går ju givetvis som det går.
Jack och Amy är kul – och Matt och Helen var kul i förra boken – men denna orkar jag liksom inte riktigt engagera mig i någon av karaktärerna eller vad som händer dem. Det är lite lagom förutsägbart, som man kan förvänta sig av denna sortens feelgood/chicklit, och stundvis rätt så roligt, men inget jag kommer att lägga särskilt på minnet. Jag gissar att bok #3 kommer att hjälpa mig minnas, hur som helst 🙂
Boken finns inte i lager just nu, men man kan förstås hålla span t.ex här om man vill.
Böckerna och senare serien om Dash och Lily är så himla mysiga, och här är nu tredje delen i serien. (Läs vad jag skrivit om bok ett här, bok två här och tv-serien här, om du vill.) Titeln avslöjar att handlingen är förlagd till London, och omslaget bekräftade detta. Förstås!
Dash har börjat plugga i Oxford – en sådan där möjlighet som man omöjligt kan stå över. Lily har i sin tur tagit ett sabbatsår för att utveckla sitt företag, dels inom hundrastning men även med tillverkning av olika ”hundmodeprylar” – hon har blivit riktigt stor som ”dogfluencer” och folk känner igen henne vart hon än går. Till och med i England, visar det sig.
Lily bestämmer sig för att resa till England och överraska Dash när han meddelar att han inte tänker komma hem till New York till jul – han ska fira med sin farmor i London istället. Nu blir det naturligtvis inte riktigt som Lily tänkt sig.
Jag tyckte inte riktigt att denna flöt på riktigt lika bra som de andra gjort – vilket löjligt nog kan ha med att göra att utgåvan jag fick tag på från biblioteket är en amerikansk pocket som är ungefär som en mindre veckotidning att hålla i. Mjuk och sladdrig, så jag blev liksom inte sugen på att plocka upp den. Dock är den fint skriven och förstås knökad med jul och julstämning – och en hel del längtan efter London. Som jag ofta säger, jag saknar verkligen inte att bo i London men det är en helt fantastisk stad ändå. Underhållande och gullig.
Boken finns att köpa här. Det blir spännande att se om Netflix gör serier av de följande böckerna – jag hoppas verkligen det, det blev himla bra med första!
Jag köpte Come Together i en välgörenhetsbutik i Golders Green för cirka sjutton år sedan, och har säkert läst den fyra-fem gånger under åren i London – man kan inte ha något större bibliotek när man bor i kollektiv och flyttar runt då och då 😉 Nu upptäckte jag för några veckor sedan att en tredje bok kommit i serien, och bestämde mig för att det kunde vara skoj att läsa om från början. (Den andra boken handlar om Jack och Amys kompisar.)
Jack är 27, bor tillsammans med sin barndomskompis Matt i en konverterad pub i västra London och letar mest efter kortvarig kärlek, så att säga. Han försöker försörja sig på sin konst, men det är lättare sagt än gjort och deltidsarbetet i ett litet galleri drar inte heller in många pund. Som tur är Matt a) advokat och b) generös, så Jack klarar sig ganska bra på att få bo gratis och låna kläder av Matt. Han behöver inte tänka så långt framåt, så att säga.
Amy är 25, har egen lägenhet och letar absolut efter långvarig kärlek. Hennes mamma tjatar och hon börjar närma sig bristningsgränsen – som i hennes fall skulle vara att söka till Blind Date, Cilla Blacks gamla dejtingprogram som väl blev Vem tar vem i Sverige.
Vad händer när dessa två, diametralt olika men samtidigt ganska lika, unga Londonsinglar träffas? Det blir mindre förutsägbart än man kan tro.
Boken kom ut 1999, och det är svårt att tänka sig att det är drygt tjugo år sedan och att mobiltelefoner inte fanns alls i samma utsträckning som nu – och i England var de faktiskt lite senare än vad vi var med att mobiltelefonen fanns i gemene mans ficka. Det kan bli lite frustrerande när man läser, för det finns så många problem som hade kunnat undvikas om Jack och Amy bara hade haft varsin Nokia 3310. Men det är lite uppfriskande också, det är det. Och det är roligt och smart skrivet.
Josie Lloyd och Emlyn Rees är gifta och har skrivit flera böcker tillsammans. Jag gissar att de mer eller mindre skrivit vartannat kapitel då Jack och Amy berättar växelvis, men det känns sömlöst och flyter på bra till skillnad från vissa andra författarpar där ute. Det var kul att återbesöka Jack och Amy, och det ska bli roligt att läsa fortsättningen. Jag minns faktiskt inte om jag läst Come Again, som är bok nummer två, förut, men ska ta mig an den inom kort.
Mark och Kate har suttit bredvid varandra på mattelektionerna i ett år, men de har aldrig riktigt pratat. Under en kväll på Prideveckan i San Francisco står de plötsligt bredvid varandra på en bar, efter att Kate har fått panik inför att träffa en tjej som kanske äntligen är den rätta för henne, och Mark har försökt imponera på sin bästa kompis (och då och då älskare) Ryan, som nog inte är kär i honom. Det blir en oväntad och galen natt, som berättas ur bådas perspektiv omlott.
Berättelsen fortsätter en period framåt, och handlar om vänskap vid första ögonkastet och om att hitta energi och gemenskap i personer som verkligen står på ens sida och har ens rygg. Om hur det är när skolan slutar och man kanske inte alls vill gå den vägen som alla tror, och som man själv trott. Om att våga släppa taget och göra något nytt.
Varmt, ärligt och mysigt att läsa. Som en bra ungdomsbok ska vara.
Rachel Cohn och David Levithan har skrivit några helt fantastiska unga vuxna-titlar tillsammans. Böckerna om Dash & Lily är helt underbara, och jag har även gillat boken om Naomi och Ely och den om Nick och Norah, som även blev en fin film. Sam and Ilsa’s last hurrah har gått mig obemärkt förbi, på något vis, men jag blev förstås tvungen att få tag på den så fort jag hörde talas om den.
Tidigare succéer är ju inte alltid ett framgångsrecept, tyvärr, och denna gången blev det inte riktigt lika bra som förut. Men det är fortfarande en underhållande bok, visst är det det.
Sam och Ilsa är tvillingar, uppvuxna i New York där de haft mer eller mindre fri tillgång till sin farmors paradvåning som hon kunnat hyra tack vare det otroliga rent control-system, som förstås är det som gjort att flera TV-karaktärer kunnat bo så tjusigt som de gjort (Lex Monica & Rachel i Vänner). Här har Sam och Ilsa hållit middagsbjudningar för sina kompisar genom hela high school, men nu är det strax dags för examen, farmodern är i Paris på en av sina mystiska resor och därmed är tiden inne att hålla en sista middag – a last hurrah.
Reglerna är enkla – varje tvilling får bjuda tre gäster – men den ena får inte veta vem den andra bjuder förrän gästerna anländer. Naturligtvis finns det diverse veton, men de tas ingen hänsyn till i praktiken. Således blir det en brokig skara av middagsgäster och kaoset är ett faktum. Särskilt då båda tvillingarna har varsin stor hemlighet som den andra inte vet om – eller?
Tyvärr är även boken lite kaotisk. Det passar ju, förvisso, men jag tycker att det blir lite svårläst. Många karaktärer på relativt få sidor gör att ingen riktigt kommer till sin rätt, och den person som jag allra helst skulle ha velat veta mer om, farmodern Czarina, får inte alls den plats hon hade förtjänat.
Stories from the city, stories from the sea 