Smakebit på søndag, 4 oktober 2020 – Sömnernas sömn av Elin Säfström

Veckans Smakebit kommer ur Sömnernas sömn av Elin Säfström. Det är bok tre i en urban fantasy-serie, som jag började läsa tack vare att jag behövde en bok med en alternativ verklighet till ett bokbingo. Det är ju inte riktigt min genre, men jag läste En väktares bekännelser och blev stormförtjust. Det tog lite tid innan jag läste andra boken, Visheten vaknar, men jag gillade den minst lika mycket och nu är det äntligen dags för den avslutande delen.

Huvudpersonen i böckerna är Tilda, som är väktare i Stockholm. Inte den vanliga sortens – utan en sådan som ser till att människor och rådare (tomtar, troll, älvor och andra varelser) kan leva tillsammans i hyfsad harmoni, och att människorna inte under några omständigheter får reda på att rådarna finns ibland dem. Det blir väldigt besvärligt ibland, som när troll löper amok på Skansen och tomtar försöker campa i svampar på Odenplan. Som tur är har hon sin gamla hund Dumpe till hjälp – han kan inte mycket, men han känner på sig när rådarna har något fuffens på gång. Det är rappt och roligt och väldigt välskrivet.

• 

• 

”Mor?” säger Stubbe olyckligt och tittar på sin mamma med bedjande blick. Som om hon kunde hjälpa honom. Det är rart och fint, men dessvärre tänker jag tvinga honom med mig vad hans mamma än kan ha att säga om saken. ”Gå du med unga fröken väktare här. Hon har nog sina skäl ska du se.”

Om alla rådare vore som hon så skulle mitt liv vara en härlig sol- och badsemester.

Med sin mors välsignelse lunkar Stubbe lydigt efter mig när jag bitvis åker, bitvis stapplar genom gränderna, beroende på terrängen. Han säger inte ett ljud och det gör inte jag heller. Faktiskt så vet jag inte riktigt hur man småpratar med ett troll när man inte försöker luska ut någonting. Har du ätit några schyssta sopor på sistone? Inte värt att försöka.

Jag tittar ned i marken för att, utan att låta mig dras omkull av Dumpe, navigera genom en ovanligt knepig passage (för den som händelsevis har fotbeklädnader i form av inlines) beströdd med allsköns bråte, och lyckas på detta sätt gå rakt in i en vägg bestående till hundra procent av troll. Ett troll, närmare bestämt.

”Ursäkta mig”, säger jag. Det är väl ändå på plats, även om det förmodligen bara var för mig krocken kändes.

Trollet tittar ned på mig. Jag känner genast igen henne. Och hon känner igen mig. Det är Måne, det troll jag egentligen ville ha tag på.

Hon håller upp sin halva av talträet. Det lyser blått och vibrerar som en slagborr i labben på henne. När jag tar emot det slocknar det och blir stilla.

”Förlåt. Jag glömde att jag hade det i höftskynket. Trodde att det var gaser.”

Ur Sömnernas sömn av Elin Säfström, Gilla Böcker: 2018

Här blir det en stillsam söndag. Jag har varit förkyld med hosta och krångliga luftrör i över en vecka, men fick just tillbaka mitt coronatest och det var negativt så nu vågar jag röra mig ute igen – men idag är det höstligt och regnet hänger i luften, så det får bli en lugn dag. Ni glömmer väl inte att det är Kanelbullens dag, förresten?

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese.