När Kåda valdes till maj månads Bokbubblarbok var jag smått skeptisk – jag har nämligen inte de bästa erfarenheter av att bokcirkla deckare, det blir ofta lite märkligt – men visst, vi får göra vårt bästa. Tänkte jag. Sedan såg jag att en av medlemmarna hade skrivit i gruppen om att den var otroligt märklig och inte alls vad hon skulle kalla en deckare och då blev jag genast lite mer sugen och satte igång. Och oj. Detta är verkligen inte likt något annat jag har läst, i någon annan genre. Och inte heller jag vill kalla den för en deckare. Nog för att en hel del brott begås i boken, men det är liksom inte det som det verkligen handlar om.
Vi befinner oss på en halvö i Danmark där Liv bor med sin familj. Pappa Jens växte upp på gården där de bor, där hans far var snickare som gjorde de vackraste likkistor. Nu är det något helt annat som pågår, och det första vi får vara med om är när Jens dödar sin mor och förklarar för Liv att det var tvunget. Varför det var tvunget tar lite tid att förstå, men vi får även tidigt veta att det är jul, och julgranen hänger i taket – det är enda platsen där den får plats – och att Livs mamma ligger i sängen på övervåningen, för hon är för stor för att ta sig ut ur sängkammaren.
Berättelsen förflyttar sig mellan tider och skeenden och vi som läsare förstår sakta mer och mer. Om vad det är som egentligen händer, om hur det ligger till med Livs bror Carl, varför mamman, som var så vacker och förälskad i sin ungdom, har hamnat där hon ligger, varför en container beställs till gården, varför pappa Jens samlar sådana orimliga mängder kåda och varför farmor tvunget måste dö.
Så märkligt, så välskrivet, så bra. Kåda stannade hos mig otroligt länge och lär inte lämna medvetandet på länge än. Otroligt.
Stories from the city, stories from the sea 
Visst är det synd att boken kallas deckare? Förmodligen tänker många som du och missar den här pärlan.
GillaGilla